Döda längre än de varit vid liv

Disa vaknade tidigt. När hon gick förbi vardagsrumsfönstret såg hon att marken var snötäckt. Skogen på baksidan hade förvandlats till ett vinterlandskap och granar och tallar stod högresta med snöpudrade kronor, det såg nästan ut som att de hade snö i håret.

De svarta kläderna låg framtagna och den vackra buketten med rosa liljor och vit brudslöja stod i mormors vattenfyllda vas. Kransen som hon och hennes syskon hade gått ihop om fanns redan på plats i kyrkan.

Ute var det en klarblå himmel, utan ett endaste moln och solen tittade fram. Det såg varmt och skönt ut, men det var säkert isande kallt. Det hade varit minusgrader inatt och hon såg att fönsterrutorna på bilarna var nedisade. Hon fick syn på ett par fåglar som damp ner på den kala häcken utanför. De höll sig fast med sina klor över flera av de tunna buskgrenarna. Sen kom det några fler, en efter en och satte sig bredvid. De var en aning större än de småfåglar som hon brukade ha i trädgården. Tofsen som stack upp på huvudet var kännetecknande för de fåglar mormor hade haft på sin baksida, sidensvansar. Plötsligt flög de iväg som på en given signal.

Disa tog egen bil och motorvägen förde henne nästan ända fram till kyrkan. I bilen tänkte hon på mormor, som alltid varit så kärleksfull och omslöt alla i sin varma famn, även de som hon bara mötte tillfälligt. I helgen hade Disa varit och besökt kommunens projekt ”gamla och unga united”. Hon visste att mormor hade bestämt träff med flickebarnet, som mormor kallade henne, och Disa hade gått dit för att berätta för henne varför inte mormor dök upp. Lokalen var densamma och även lapparna som stod uppställda på borden. Hon kände igen flera av gamlingarna som satt runt fönsterbordet, som verkade ha blivit deras favoritbord. Det var fler ungdomar den här gången, nio, tio stycken, men fortfarande rejäl övervikt av gamla. Disa såg flickan sitta vid sitt vanliga bord med lappen som det stod ”Samhällsfrågor” på. Hon gick fram till henne och frågade om hon fick slå sig ner. De hade tagit i hand och presenterat sig och hon hade fått reda på att flickebarnet, som mormor kallat henne, hette Victoria. Disa berättade att mormor var död och att det var därför hon uteblev. Victoria blev ledsen såg hon och berättade att hon skulle sakna henne trots den korta tiden hon känt henne. Disa trodde henne. Det var precis sådan mormor hade varit, hon svepte om allt och alla i sin stora omtänksamma famn. Det var en förlust för jorden och mänskligheten att mormor inte fanns mer. Disa såg att rakbladsmärkena på Victorias arm var ärrade och blekta. Hon gjorde inget för att dölja dem och det verkade inte ha tillkommit några nya sen Disa hade träffat henne sist. En gammal man med käpp var på väg mot deras bord.

“Går det bra att slå sig ner här”, sa mannen.

“Sure”, svarade Victoria.

“Vasa?” sa mannen samtidigt som han höjde på sina stora buskiga ögonbryn.

“Sure. Visst”, förtydligade Victoria.

“Vasa?”, sa mannen och fingrade på hörapparaten.

“Det går bra”, sa Victoria med tydlig röst och pekade på stolen och alla tre började skratta.

“Jag hör lite dåligt, men om du pratar tydligt så brukar det gå bra och det är inget fel på det härinne i knoppen”, sa mannen och pekade på huvudet. ”Det kroppen inte längre orkar får knoppen kompensera.” Han skrattade bullrande med varm och kraftfull röst. Slog sig omständligt ner, mixtrade lite till på hörapparaten och vände sig mot Victoria. “Vad anser du om politikerna? Gör de skäl för sina höga löner tycker du?”

”Jag ska ta och gå så får ni prata ifred”, sa Disa och ställde sig upp och drog in stolen efter sig.

”Tack för att du kom och berättade om din mormor”, sa Victoria. ”Vi ses kanske.”

Disa började gå därifrån. Hon höll med mormor, flickan verkade rar och det äldre ordvalet, rar, som mormor använde men som Disa nog aldrig använt tidigare, kändes passande. Hon tog inte den rakaste vägen ut, utan smög sig förbi bordet med gamlingarna. Hon var lite nyfiken på vad som diskuterades denna gång. Hade de hunnit in på gudfruktiga frågor än, tänkte hon och log, men det visade sig att de inte hade kommit så långt. Denna gång avhandlades dansen som äldreföreningen hade anordnat igår kväll och det skrattades högt när de pratade om vilket sjå de få männen hade haft att hinna med och slänga runt de många damerna på dansgolvet. Kvinnorna hade tävlat om uppmärksamheten och knyckt männen från varandra.

En av åldringarna satt och vek lappen som det stod ”Religion och andlighet” på. ”Ja, det här är goda tider det”, sa han. ”Så här eftertraktad har jag aldrig varit förr. Det är tamesjutton den bästa tiden i hela mitt liv. Det skålar vi på.” Han skrattade och höjde kaffekoppen och möttes av idel leenden. Alla tog tag i sina egna kaffekoppar och höjde dem i en skål. ”Det hade förstås varit gott med kaffekask. Men en får väl nöja sig med kaffe. Det är egentligen bara kasken som saknas”, sa han och skrattade gott åt sitt eget skämt. ”Hade jag fått kasken också, så hade livet inte kunnat bli mycket bättre.” Han tog en slurk, blundade och njöt av det nybryggda kaffet. Sen ställde han ner koppen, kastade det vikta pappersflygplanet på en av damerna runt bordet och blinkade mot henne med ena ögat.

Utanför kommunhuset hade Disa passat på att gå fram till den enorma granitstenen som stod där, som hon hade lyckats missa förut. Det var mormor som hade lagt märke till Hugin och Munin överst på den. De vackert uthuggna korparna såg ut att sitta och spana över omgivningen.

Nu var hon framme vid kyrkan. Hon parkerade bilen och mötte upp sina syskon och föräldrar utanför. Det ekade när de gick fram längs kyrkogången i den arkitektoniska byggnaden. De satte sig långt fram på samma rad. Längst fram i kyrkan stod kistan med kransar och blommor. Det var svårt att förstå att mormor faktiskt låg däri, det kändes lite bisarrt, samtidigt som det var väldigt vackert. Det var en stämningsfull kyrka och en slags inre rofylldhet infann sig. Hon tittade sig försynt omkring, såg sina morbröder, mostrar och kusiner, och nickade lite svagt till hälsning, men det var också många där som hon aldrig sett förut. Troligtvis var många av dem Disas egna släktingar på långt håll.

Kyrkklockorna började högtidligt slå klangfullt och högljutt. Disa fick en förnimmelse av mormors pendelur som ekat från hennes vardagsrum i alla år. En fridfull tystnad uppstod innan orgeln bälgande rasslade till och spelade inledningsmusiken med flåsande toner och sedan tog psalmsången vid. Prästen inledde griftetalet med några anekdoter om mormor, som dessvärre inte hördes så bra ut till den församlade skaran. Akustiken i kyrkan var inte den bästa och ljudet verkade gå upp i taket, men känslan förmedlades väl.

De anhöriga gick fram på rad till kistan för att ta ett sista farväl. När det var Disas tur så lämnade hon buketten av rosa liljor och vita småblommor på kistlocket. Hon tänkte tanken att den här gången fick jag tag på rosa liljor i alla fall, och hon hörde nästan mormors skrockande röst tillägga: ”Som jag älskar”. Disas ögon tårfylldes och hon kände en klump i halsen. Hon skulle aldrig få träffa sin fina mormor något mer. Hej då mormor, tänkte hon, hoppas du har det bra nu, hos morfar. Sen gick hon tillbaka och satte sig i bänkraden igen. Det var vackert med den långa ringlande raden av människor som var på väg att ta ett personligt avsked och ge mormor några sista välmenta ord på vägen, en del mumlade högt, andra var mer tankfullt begrundande. Det ekade av alla klackar i rörelse i kyrkan. Tänk om du hade kunnat se det här mormor. Hur mycket du betydde för så många människor. Var är du nu? Fysiskt befinner du dig i kistan. Men är ditt medvetande också instängt där? Ett elektriskt ljus blinkade till och en sval vindfläkt drog förbi, som fick de förgyllda väggljusstakarna med levande ljus att fladdra till. Kyrkporten hade öppnats.

Begravningsceremonin avslutades och en stämningsfull tystnad uppstod i några sekunder. Disa hörde fåglarna kvittra utanför kyrkoväggarna. Alla reste sig sakta och släntrade ut för den smala kyrkogången. När Disa kom ut blev hon lite förvånad över snön som fortfarande låg kvar vit på marken. Av fågelkvittret hade hon fått tillbaka vårkänslan som hon haft efter helgens solvärme, men fåglarna lät sig inte bekommas av lite snö och några minusgrader mitt i den vårliga lockropsceremonin. Solen sken från klarblå himmel och kyrkogårdens vita snö bländade så Disa fick kisande vända bort blicken.

Disa, hennes syskon och föräldrar gick i karavan på en snötäckt gång längs kyrkoväggen och passerade även en runsten. Runstenen ståtade med de kännetecknande runorna och hade dessutom ett kors inristat. Det hedniska och kristna samlat på samma plats.

De vek av mot den plats som skulle komma att bli mormors grav, den sista anhalten bredvid morfar.

De trampade upp nya spår i blötsnön fram till gravplatsen. Där var morfars relativt nya gravsten där mormors namn nu också skulle graveras in. I graven bredvid låg mormors närmaste släktingar. Mormors morfars hela namn stod utskrivet i guldtryck och under det stod: ”Hans maka Wilhelmina”, i samma vackra guldbokstäver. Vad fint. De vilade tillsammans. Av årtalen att döma hade de varit döda längre än vad de hade varit vid liv. Tiden på jorden var bara som ett kort andetag sett ur jordens perspektiv. Efter det stod på samma gravsten mormors föräldrars namn och överst satt en femuddig guldstjärna.

En okänd person som verkade vara några år äldre än hon själv ställde sig bredvid Disa. ”Så det är här Gerda ska ligga”, sa hon.

”Ja, bredvid morfar”, svarade Disa.

”Så det var din mormor? Gerda var min mormors syster. Min mormor hette May. Jag heter Elisabet”, sa hon, sträckte fram en hand och de hälsade på varandra.

De började prata om sina mormödrar, som båda var döda nu och om att de verkade ha haft en nära relation. Båda var vänliga och omtänksamma människor. Disa berättade lite om det hårda livet på gården där deras mormödrar hade växt upp under knapra levnadsförhållanden, där deras gemensamma gammelmormor hade uppfostrat åtta barn på en bondgård utan el och indraget vatten. Hon som fick hämta vatten ur brunn, för att tvätta alla kläder och blöjor i pannmur ute på gården. Som hade skött om alla sina barn när de låg i spanska sjukan med första världskriget som härjade kring knutarna. Som hade skrivit den vackra versen i mormors gamla poesibok. Som hade blivit myndig först vid fyrtio års ålder. Den som de båda två kallade för gammelmormor och som var deras gemensamma anmoder. Elisabet hade berättat att gammelmormor hade haft nio barn. Ett av dem hade avlidit redan efter en månad. Det hade inte Disa vetat om.

Och de hade samma anfader också, samma gammelmorfar, som varit så händig och varit med och byggt alla byggnaderna på gården. Som aldrig hade trott på att jorden var rund. Som så långt som in på sjuttiotalet hade hävdat att det såg man väl att jorden var platt. Samma gammelmorfar som mormor ibland tyckt varit elak och sprungit till ladugården och gråtit ut hos sin favoritkossa Thea.

Disa berättade även om mormödrarnas fattiga morföräldrar som inte ens haft råd att ge sin dotter en bröllopspresent när hon gifte sig.

De jämförde åldrar och diskuterade sig fram till att de troligtvis hade träffats tidigare i livet. Disa hade varit hos mormor på ett lov och Elisabet hade varit hos sin mormor samtidigt och följt med hem till mormor på kalas. När de räknade efter visade det sig vara över trettio år sedan. Strax efter hade mormor slutat fira alla sina födelsedagar, som hade blivit över hundra stycken med åren. Ja, må du leva uti hundrade år, hade stämt bra på mormor och hon hade till och med överträffat den gränsen.

De var helt okända för varandra men hade samma förfäder och blodsbandet svetsade ihop dem lite, eller snarare insikten av det kanske.

”Har du tänkt på att vår gammelmormors mamma står nämnd endast med förnamn och i ägandeform till någon annan?” sa Elisabet och pekade på gravstenen.

Disa tittade på henne med höjda ögonbryn, sedan på stenen och läste guldbokstäverna igen:”Hans maka Wilhelmina”, och förstod att Elisabet hade rätt i sitt konstaterande.

”Jag har nog inte tänkt på det på det viset”, sa Disa.

”Hur ska det kännas att inte betraktas som en egen person utan bara tillhöra någon annan?” sa Elisabet.

Disa och Elisabet började gå mot den vackra sjuttonhundratalsbyggnaden där det skulle serveras begravningskaffe. Disas syskon och föräldrar hade gått i förväg. De steg in i det ålderstigna huset, där det var vackert dukat på vita linnedukar med kaffekoppar och sju olika sorters kakor. Kandelabrar stod uppställda med vita ljus och lyste upp borden. Disa och Elisabet var placerade på olika håll vid borden och skiljdes åt. Vid långborden slog hon sig ner bredvid sin syster och runtomkring dem satt en morbror, en kusin och ett par släktingar på långt håll. Några telegram lästes upp. Vädret diskuterades. Det var något som det ofta pratades om den här årstiden när ingen dag var den andra lik. Likadant varje år och lika förvånande varje år. Vädret gick alltid att prata om, kanske speciellt vid ett sådant här högtidligt och vemodigt tillfälle för att lätta lite på stämningen, när man inte kände varandra men ändå hörde ihop på något sätt.

I bilen hem tänkte Disa på livets förgänglighet. Livet hängde på en skör tråd som i vilket ögonblick som helst kunde klippas av. Ett släktled var utraderat i och med mormors död och hon själv hade flyttats upp ett pinnhål närmare det oundvikliga slutet. Hon hade träffat flera nya släktingar, som hon inte visste om att hon hade, och troligtvis skulle hon aldrig träffa någon av dem något mer. Det blev väl så vid begravningar när man slöt upp från alla håll för ett sista avsked.

Disa parkerade bilen på uppfarten, klev ur och gick de få stegen mot sitt hus. När hon öppnade ytterdörren möttes hon av ljudet från pendeluret som rasslade till. Pendylen drog hest efter andan och snart spred sig det ljudliga halvtimmesslaget fridfullt i huset. Sakta ebbade klangen ut och det enda som hördes var visarnas högljudda tickande. I pendelns takt. Tick… tack… tick… tack...