Elvisp? Det har jag ingen

Mormor öppnade dörren med ett stort leende. Hon tog emot blommorna och Disa böjde sig ner för att slå armarna om sin runda mormor, som besvarade Disas kram med en varm omfamning. Kaffedoften osade ut och Disa drog in den ljuvliga lukten i näsborrarna. Hon hade inte hört några steg inifrån lägenheten, så mormor hade nog stått på lur innanför dörren och väntat på att Disa skulle ringa på. Mormor bodde på ett avskilt äldreboende som bestod av radhus, där alla hade egen lägenhet på marknivå med en tillhörande gräsplätt på baksidan. Det var ett lugnt och trevligt, lummigt område. Hon hörde svagt fågelkvitter från parkskogen bakom radhuslängan. Så här skulle Disa vilja bo när hon blev gammal. Hon hängde av sig handväskan på en krok i hallen. Det var lite bökigt att ta sig förbi rullatorn och mormors gamla paraplyställ som stod i vägen. Hon slängde en blick på det slitna läderstället innehållandes några illa medfarna paraplyer, som hon mindes hade stått i hallen i alla år, även i mormor och morfars gamla villa.

”Vad roligt att se dig, det var alldeles för länge sen vi sågs”, sa Disa.

”Ja, det har du då verkligen rätt i kära du. Och vilka vackra blommor du kommer med. Det hade du väl inte behövt”, sa mormor men såg förnöjsam ut. ”Och liljor, som jag älskar!”

”Tyvärr fanns det inga rosa som jag vet att du gillar, men jag hoppas att du tycker de här också är fina?” sa Disa.

”Ja, men o ja. Alla blommor och alla färger är så vackra, och särskilt liljor. Titta vad vackra de är, har du sett en sån vacker bukett?” sa mormor och höll fram blommorna mot Disa, nära hennes ansikte, mitt framför näsan.

”Ja, jag ser”, sa Disa och skrattade.

”Men kom in, kom in, inte kan vi stå i tamburen och prata. Kom och sätt dig så ska du få lite kaffe i dig.”

Mormor ledde in henne de få stegen in i köket till ett dukat bord med det finaste kaffeporslinet framdukat. Några olika inköpta kaffebröd dignade på ett överfullt kakfat.

”Vad fint du har gjort. Och bästa kaffeservisen, jag känner mig hedrad”, sa Disa. Hon tittade på de utsökta sirliga kaffekopparna. De hade en tjock bladguldskant upptill och var vackert dekorerade med målade blommor i rosa och svagt rött på både utsidan och insidan av kopparna. Kaffefat och assietter hade också vågiga breda bladguldsband runt kanterna. Till detta hörde en lika vacker sockerskål och gräddkanna. Mormor hade visat henne att hon därutöver hade en cigarettbehållare som ingick i samma servis, men som hon aldrig använde nuförtiden. Numera rökte man utomhus. Då behövdes inget vackert matchande askfat på kaffebordet. Men annat var det på mormors tid, då rökte man inomhus till kaffet. Faktiskt röktes det inomhus fortfarande när Disa var ung.

”Asch, den där gamla servisen är inte mycket att hänga i julgran. Den fick jag i bröllopspresent för en herrans massa år sedan. Men du kan ändå få känna dig hedrad, det är så roligt att du är här!" sa mormor.

Så fort Disa kom in till mormor så infann sig ett harmoniskt lugn. Redan i dörren luktade det mormor och det kändes så avstressande. Det var som att träda in i en tidsbubbla där tiden bromsats ner och sackade lite. Mormor plockade fram en fin glasvas och Disa följde mormors mjuka rörelser under hela proceduren med att sätta blommorna i vatten. Cellofanplasten togs varsamt av, vattnet skulle vara lagom varmt, stjälkar skulle beskäras. För varje del i processen kände hon sig alltmer avslappnad. Mormor var mer stresshämmande än ett avstressande piller.

Radion stod på och mormor stängde av den. "Kan du hjälpa mig att vispa grädden?" frågade hon. "Jag har inte längre samma ork i armarna som jag hade förr."

"Javisst", svarade Disa tjänstvilligt. "Var har du elvispen?"

"Elvisp? Det har jag ingen. Det brukar ju gå så lätt att vispa ihop lite grädde. Det behöver man ingen elvisp till." Mormor rotade runt i en av kökslådorna. "Här ska du se, här har jag en visp", sa hon entusiastiskt och räckte Disa en vanlig visp.

Bunken stod redan uppställd med vispgrädden i så det var bara för Disa att börja vispa. Vad hon mindes så hade hon aldrig vispat grädde för hand, men hon högg i och vispade med full kraft. Hon tittade till på den vackra bröllopsservisen. "När gifte ni er egentligen, du och morfar?"

"1936. Så vi var gifta i många år innan han togs ifrån mig för fem år sen", sa mormor sorgset. "Men vi fick många bra år tillsammans, så det är jag tacksam för. Och så slutade det med att han fick gå före, men snart kommer jag efter", sa mormor som ett obestritt faktum med sorgfri, nästan längtansfull, röst. Disa tänkte inte säga emot. När man var så gammal som mormor, över hundra år, så hade man nog förlikat sig med döden och man hade förhoppningsvis gjort det man velat med livet. Trots detta skulle Disa sakna mormor när hon gick bort. Hon hoppades själviskt att mormor skulle vara kvar i livet ett litet tag till i alla fall. Det hade varit så tråkigt när morfar dog. Hon saknade honom fortfarande.

”Är allt bra med dig annars?" frågade Disa med värme i rösten.

"Jadå, huvudet upp och fötterna ned", sa mormor och skrattade skrockande. "Jag har lite krämpor men det vore väl konstigt annars.” Mormor var inte mycket för att prata sjukdomar och lämnade raskt ämnet med en motfråga. ”Hur är det med dig då kära barn?"

"Det är bra med mig. Jag har det lite stressigt på jobbet, det är ju den tiden på månaden, men annars är det bra", svarade Disa och bytte arm och vispade vidare.

"Ja, du måste ansvara för så mycket siffror du, det är klart det är stressigt. Är det ekonom du är?" frågade mormor intresserat.

"Ja, det kan man säga", sa Disa och tänkte att hela hennes engelska långa titel inte skulle vara behjälplig i det här läget för att mormor lättare skulle förstå vad det var hon sysslade med.

"Och du sitter framför en sån där datamaskin?" undrade mormor nyfiket.

"Ja, precis." Disa ville inte nästla in sig alltför mycket i att förklara vad hon gjorde. Hon visste att mormor inte skulle förstå det mesta av hennes vokabulär och facktermer, så hon försökte sig på en kortversion med några enkla ord. "Det är ett affärssystem som jag bokför och redovisar i, men det är mycket möten också dagarna i ända och många mejl som ska skrivas."

"Ja, se sånt där förstår jag mig inte på. Du är duktig du som kan sånt där", sa mormor med beundran i rösten.

"Tack, men det är inte så svårt som det kanske låter. Om en kund beställer en vara så knappar någon in det på datorn istället för att som förr skriva det på papper. Och sen måste det bokföras och då görs även det direkt i systemet på datorn istället för på papper", försökte Disa förklara pedagogiskt. Hon bytte åter arm för vispandet av grädden.

"Jaså. Och allt skrivs in på datamaskinen? Är det som en skrivmaskin då?" frågade mormor vetgirigt.

"Ja, det kan man säga. Tangentbordet, där man skriver in bokstäverna, ser ut som en skrivmaskin. Men på en skrivmaskin sätter du ju i papper. På en dator är det en bildskärm istället, som en tv, så du ser allt du skriver direkt på skärmen. Vill du sen ha det på papper, så kan du skriva ut det på skrivaren." Hon försökte förklara med lättfattliga ord, men det var svårt att beskriva. Trots att hon försökte tänka på att inte ta till engelska ord, eftersom hon visste att mormor inte kunde någon engelska och i sista stund sagt skrivare istället för printer, så gjorde det nog inte saken mycket lättare. För mormor måste det låta som utrikiska och väldigt kryptiskt: mejl, tangentbord, skärm, skrivare. Det var inte varje dag man förklarade hur en dator såg ut. De flesta hade sett en sån idag. Nästa gång skulle hon kunna ta med sig sin laptop och visa istället.

"Ja, kan du förstå. Vad de hittar på", sa mormor imponerat. "Är inte grädden klar snart, det brukar ju gå så fort att vispa till lite grädde."

"Jo, nu tror jag den är klar. En aning lös kanske", sa Disa och kände sig orkeslös i armarna efter allt vispande. Att det skulle gå fort och lätt att vispa till grädde för egen maskin höll hon inte riktigt med om, åtminstone inte i jämförelse med att använda elvisp. Men det var väl en vanesak förstås, allt skulle gå så fort nuförtiden.

Kokkaffet hade fått stå och dra en stund och mormor tog kaffepannan från spisen och hällde upp det rykande kaffet i den antika koppen.

"Doppa nu. Grädde kan du ta till den där kladdkakan", sa mormor, hämtade med haltande steg en sked från besticklådan och la i den i bunken. "Det är hemtjänsten som har hjälpt mig att köpa hem kaffebrödet. De är så snälla. Jag går inte och handlar själv längre, det slutade jag med för några år sedan. Samtidigt slutade jag laga mat, så det kommer de med två gånger om dagen. När man är över hundra år så är det väl inte konstigt om man inte orkar laga mat längre, är det? Jag har annars lagat mat hela mitt liv.”

”Du är en riktig krutgumma du! Det var väl på tiden att du slipper en del hushållssysslor. Jag förstår inte att du har orkat så här länge”, sa Disa.

”Tänk att jag överlevde min hundraårsdag. Det hade man väl aldrig kunnat trooo. Att man skulle leva så länge. I över hundra år. Kan du förstå. Att jag skulle bli så här gammal.” Mormor pekade ganska hårt på den rynkiga kinden så att den trycktes in i huden och skrattade gott. När hon tog bort pekfingret lämnade det en grop efter sig.

”Ja, det är helt fantastiskt att du lyckades med det. Det trodde du inte när du var ung?”

”Nä, det hade man väl aldrig kunnat trooo. Att man skulle bli, så gammal. Kan du förstå. Ta nu, var inte blyg”, bjöd mormor.

”Jag tar lite kladdkaka då, det ser jättegott ut. Men egentligen borde jag inte äta så mycket kaffebröd!” sa Disa lite förebrående, mest menat åt sig själv.

”Du som är så smal, det är klart att du ska ha kaffebröd. Ta en bulle också!” trugade mormor.

”Några kilo skulle jag behöva gå ner, men främst tänker jag på att försöka vara nyttig. Men en liten bulle kanske inte gör någon skada.”

”Nej, inte då. Det är så gott och nu är vi ju inte fattiga längre. Nu har vi ju råd. Eller hur? Nu är vi väl inte fattiga längre?”

”Det har du förstås rätt i", sa Disa och log. "Men det är inte det att vi inte har råd kanske, utan att det inte är så nyttigt. Man ska väl inte äta så mycket onyttigt som vi gör idag.”

”Jaså det ska man inte. Tycker du att jag ska sluta äta kaffebröd då?” sa mormor med trumpen min.

Disa visste inte säkert om den var spelad eller inte, men skrattade till lite lätt. ”Nej, det tycker jag inte. Inte du, men jag kanske borde tänka på det.”

”Så du tycker att jag kan fortsätta äta kaffebröd då?” sa mormor och väntade uppfordrande på svar.

”Ja, absolut! Inte behöver du sluta med något vid din ålder, vare sig det gäller äta eller något annat. Har du klarat dig så här långt, så klarar du dig säkert ett tag till!”

”Jaså, det tror du. Ja, men då fortsätter jag väl med det då”, sa mormor belåtet.

”Gör du det!" sa Disa och skrattade.

Pendylen slog ett högljutt halvtimmesslag. Ljudet ekade ut i rummet och sedan hördes bara visarna som sakta men säkert tickade framåt i pendelns takt. Hon slogs alltid av att det var så tyst hos mormor. Det enda som hördes var tickandet från pendeluret. Varje halvtimme slog det ett slag och varje heltimme så många slag som klockan hunnit bli. Det var det enda som hördes i tystnaden. Så avslappnande. Skulle hon kanske köpa sig ett pendelur. Stannade tiden upp en aning då med automatik eller var det hela atmosfären här hos mormor som gjorde att hon stressade av så totalt?

”Var ni fattiga sa du, när du växte upp?” frågade Disa. Mormor berättade aldrig något om sin barndom.

”Ja, usch, ja. Livet var hårt”, sa mormor motvilligt. ”Det var slitsamt, fattigt och knapert och man slet från morgon till kväll.”

Disa visste att mormor hellre pratade om samhällsproblem än om sin barndom. Hon läste morgontidningen noga med förstoringsglaset i högsta hugg några timmar varje förmiddag och var väl insatt i vad som hände i världen. Förr diskuterade hon allt med morfar, men sen han hade gått bort, så måste det ha blivit ett överflöd av ensamtid och knappt några ingående diskussioner över huvud taget. Ingen som alltid fanns där att prata med om allt mellan himmel och jord. Det skulle vara roligt att få reda på hur det var förr, mormor undvek alltid ämnet. ”Det låter tufft. Kan du inte berätta lite?” sa Disa och satte sig bekvämare tillrätta.

”Mja...", sa mormor tveksamt. "Kan det verkligen vara något att lyssna till, en gammal tants historia?”

Disa nickade. ”Om du vill berätta så lyssnar jag gärna. Det skulle vara intressant att höra lite om gamla tider.”

”Jaha, det säger du. Ja, vad ska jag då berätta? Du vet ju redan att vi bodde på en bondgård, som de flesta andra på den tiden. Lövbacken. Sverige var ett bondesamhälle. Vi var åtta barn i hushållet, en stor familj, men det var ju alla familjer. De äldre barnen fick hjälpa till med att ta hand om de yngre. Jag föddes på Lövbacken och var nummer fem i syskonskaran." Disa kände sig så oerhört tacksam för att vara född i vad hon ansåg rätt tid. Åtta barn. Hon som knappt fick ihop livet med ett. Hon kunde inte förstå hur man kunde hinna med åtta stycken. Visserligen hade inte gammelmormor haft ett jobb att åka iväg till. Att vara borta hemifrån elva timmar om dagen och sedan hinna med resten - familj, hushåll, handla, laga mat, diska, städa, tvätta, duscha, räkningar, engagemang på dagis och nu i skolan, föräldramöten, aktiviteter med jobb och vänner - på resterande fem timmar om man nu skulle få åtta timmars sömn, vilket i sig verkade vara en omöjlighet. Och sen husprojekten som avlöste varandra på det. Men ändå. En gård och en familj på tio personer. Hon såg framför sig bara tvätten, vilken enorm tvätthög det måste bli. Och på den tiden lär det knappast ha funnits tvättmaskin precis. Och med ständigt små barn i hushållet måste det ha gått åt en hel del blöjor, inga plastblöjor direkt som bara kunde slängas, utan de skulle väl tvättas de med. För hand.

"Vad många ni var! Vad jobbigt det måste ha varit för gammelmormor att ta hand om en så stor familj. Jag tänker bara på tvätten. Hade ni ens vatten indraget?"

"I början hade vi inte det. Då fick vi hinka upp vatten från brunnen på gården och det skulle räcka både till matlagning, tvätt och till djuren. Senare drogs det in vatten i huset och då hade vi en handpump ovanför diskbänken. Och så småningom blev det en pump även ute hos korna. Mamma hade en tvättstuga under tak ute på gården med pannmur och baljor. Och brunnen fanns jämte." Mormor stannade upp i sitt berättande för att lägga en sockerbit på tungan. Hon förde läpparna till kaffekoppen och sörplade i sig lite kaffe.

"Pannmur, sa du det? Vad är det för något?" frågade Disa nyfiket.

"Pannmur, ja. Det är som ett slags kokkärl som man la tvätten i och värmde på. Äter du kaffebröd nu då? Jag vill inte spara på något, så det är bra om du äter upp", sa mormor bestämt. Disa tittade på det överfyllda kaffebrödsfatet med alla bullar och kakor. Det fanns inte en möjlighet att allt skulle gå åt.