Flyger det fram bokstäver i luften?

Disa valde mormors nummer på mobilen, hon tänkte fråga henne om hon fick hälsa på efter jobbet någon dag i veckan. Många signaler gick fram. Hon visste att det kunde ta en stund för mormor att nå fram till telefonen som stod på fönsterbrädan i köket. Hon hade en gammal grå bakelittelefon med snurrskiva. När mormor till slut lyfte på luren hördes ett ekande bakgrundsljud efter sista ringsignalen som gått fram. Disa visste inte någon annan som hade en sådan telefon, förutom som ringsignal på mobilen då förstås. Att den där gamla telefonen fortfarande fungerade.

Mormor svarade som alltid med hela sitt långa telefonnummer, en siffra i taget på det åttasiffriga numret. "5, 8, 7… 2, 0..." tragglade hon sig fram. Från början hade telefonnumret bestått av fem siffror men när huvudstaden med omnejd skulle ha ett gemensamt riktnummer så utökades siffrorna och blev åtta stycken. Mormor anpassade sig och lärde sig hela det långa numret utantill, men ibland glömde hon bort sig och sa bara det femsiffriga numret som hon hade upprepat i över sextio års tid. Det var väl en gammal kvarleva från förr att hon svarade med telefonnumret. Då behövde man veta vilket nummer man blivit framkopplad till, att växeltelefonisten hade kopplat rätt.

De utbytte hälsningsfraser och Disa nämnde att hon satt i arbetsrummet för att inte störa Micke som låg och sov.

"Har du så lång sladd på telefonen?" undrade mormor.
"Nej, jag ringer från min mobil, den har ingen sladd, vet du."
"Jaså har den ingen sladd. Ja, jag säger då det. Vad de hittar på. Telefon utan sladd." Disa såg mormor framför sig där hon satt vid köksbordet med sin grå bakelittelefon med sladd som inte nådde längre än till köksbänken. Där hade hon suttit fast i alla år, när hon pratade i telefon. "Vad de har kommit på", upprepade mormor. "Om jag inte hade suttit och pratat med dig i en sån där biltelefon, just nu, så hade jag inte trott på dig. Det kan ju inte fungera. Utan tråd. Det låter som rena rama siense fiktion", sa mormor och uttalade science fiction med svenskt uttal. "Menar du att vårt prat inte går via tråd, utan genom luften?"

"Man kan också skicka textmeddelanden nuförtiden, sms", sa Disa.

"Menar du text som i bokstäver? Att det flyger fram bokstäver i luften?" sa mormor tvivlande och Disa skrattade till. “Hur kan det fungera?” undrade mormor.
"Det är väl radiosignaler, på samma sätt som din tv eller radio. Du har ju antenn på din radio som tar emot signaler från luften."
"Ja, det har du förstås rätt i, det är ju samma sak med det. Det har du ju rätt i. Ja, vad de hittar på", konstaterade mormor med beundran i rösten för teknikens framfart. "Kan du förstå?" sa hon imponerat.

Disa tänkte att nu kunde det vara dags att ta fram laptopen och visa. "Mormor, vi har ju pratat om datorer förut, kommer du ihåg det?"

"Ja, du sa det att du arbetar med att skriva på en sån där datamaskin", sa mormor.

"Precis. Och idag har jag med mig en dator som jag tänkte visa dig."

"Har du med dig en datamaskin? Hit?" Mormor såg frågande ut.

"Ja, jag har tagit med mig min lilla bärbara dator, för att visa dig", sa Disa och gick ut och hämtade laptopen som hon lagt på hatthyllan. Hon ställde sig bredvid mormor, la datorn på bordet och slog på den. "Så här ser den ut. Här är tangenterna, ungefär som på en skrivmaskin", sa Disa medan datorn surrade till. ”Och här är skärmen som visar det man skriver.”

"Nämen har du sett. Kan du förstå. Va?" sa mormor imponerat.

Disa plockade fram några bilder på datorn och visade.

"Ja, kan du förstå. Vad de hittar på. Fotografier så där inuti en skrivmaskin. Eller vad heter det, en datamaskin är det ju", rättade mormor sig själv.