För fattig att rösta

Mormor stod i köksfönstret och lyfte lite på den luftigt virkade gardinen. När hon såg Disa komma, släppte hon ner den och den svajade lite lätt. Hon mixtrade med låset, öppnade dörren och de hälsade på varandra. På diskbänken stod en frusen prinsesstårta och tinade, trots att Disa sagt att hon bara kunde ta en slät kopp kaffe när det blivit ett så hastigt påkommet besök. På köksbordet hade mormor lagt fram en nött gammal bok i grå nyanser som var märkt ”Poesie”. Framsidans motiv bestod av en kapten och en vacker dam i turkos långklänning och hatt, som höll varandra om armarna under ett belyst stenvalv och ett hav i bakgrunden. Disa hade aldrig tidigare sett poesiboken. Mormor satte på sig sina sjuttiotalsglasögon och började bläddra i den. Många "Minne!" for förbi, skrivna med varierande handstilar och olika slags pennor. Hon bläddrade fram första sidan i poesiboken och räckte över boken till Disa, som tog emot den med varliga händer. Mormor tog av sig glasögonen och började recitera ur minnet. Disa följde med i texten och läste de vackra bokstäverna i gammal skrivstil.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Till Gerda på bemärkelsedagen.

En liten tid att lampan trogen sköta

Att här i bön och väntan hålla ut

Och sen jag i kall med fröjd min jesu möta

När långa prövotiden tagit slut

Tänk och begrunda.

Lövbacken 1922~04~01

Din Moder

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Är det inte vackert? Tänk och begrunda." Mormor läste upp hela texten utan glasögon. "Och ser du vilket vackert bokmärke", sa hon och pekade förstrött på den blekta ängeln som satt fastklistrad i ena hörnet. Hon tittade inte på den själv, bokmärket fanns redan som en inetsad bild i hennes hjärna, där den funnits i mer än nittio års tid. Hon behövde inte se motivet med sina fysiska ögon för att veta vad det föreställde.

Lampan som troget skulle skötas, beskrev mormor att det avsåg fotogenlampan, det fanns inte el indraget på den tiden. Fotogen till lampan måste fyllas på och veken som sög upp bränslet fick inte bli för kort. En kort vers på några få rader kunde säga mycket om samtiden. Disa fick det genast bekräftat när hon vände blad. Ett hopvikt gammalt tidningsurklipp föll ur och på det gulnade bokbladet upptogs en stor del av sidan av ett bokmärke på en suffragett. En dikt var daterad till samma årtal och månad då mormor fått poesiboken i födelsedagspresent och var skriven av mormors lärarinna. Hon måste ha varit en av de första att få skriva i mormors poesibok och hade valt andra sidan, direkt efter mormors mammas vers. Var det ett medvetet val, dikten andades kvinnosak och jämställdhetsiver. ”Bliv en tänkande kvinna...” började den. Hade hon ansett det viktigt att förmedla betydelsefulla ord till sin lilla flickelev att ha med sig under livet. En lärarinna hade hög status för en sjuåring så hennes ord om att tänka själv och strida för sin sak hade säkert betytt mycket och kanske även format mormor. Kände Disa mormor rätt, så kunde hon säkert även denna vers utantill. Lärarinnan som var en arbetande kvinna hade säkerligen ideal om lika lön för lika arbete och kvinnlig rösträtt. Många hade kämpat för könens lika värde, vissa högljutt andra säkerligen mer tystlåtet, var och en på sitt sätt hade de hjälpt till att forma samhället till hur det såg ut idag. Mormors lärarinna hade kanske varit en av suffragetterna, som Disa säkert hade att tacka för att hon levde ett så jämställt liv idag.

Mormor berättade att de som kämpade för kvinnlig rösträtt lite nedvärderande hade kallats för rösträttskvinnorna, både av män och andra kvinnor. Disa tyckte att det kändes absurt att även kvinnor var emot sitt eget röstberättigande. Mormor var nio år när den kvinnliga rösträtten infördes och det var en stor dag när både hennes mamma och pappa hade klätt upp sig i finkläder för att gå och rösta för första gången. Hennes pappa hade inte heller fått rösta tidigare eftersom han dragit på sig skulder för Lövbacken. Liksom hennes morfar och farfar som hade varit för fattiga för att få rösta. Manlig rösträtt hade bara införts tolv år tidigare och det var fortfarande många undantag. Innan dess hade bara välbärgade män fått rösta. Över en natt blev två miljoner fler röstberättigade, det var då demokratin på allvar kom till Sverige. Vi var sist med att införa kvinnlig rösträtt av de skandinaviska länderna. Samma dag blev hennes mamma också myndig. Som vanligt nedkom mormor med information på ett vardagligt sätt som att det inte var något speciellt hon förtäljde. Det var bara hennes eget liv hon berättade om. Hennes mamma var fyrtio år gammal och mamma till åtta barn men det var hennes make som hade varit hennes rättmätiga förmyndare i alla år. Hon blev myndig först vid fyrtio års ålder.

Disa vecklade ut det över hundra år gamla bruna tidningsurklippet med rubriken ”Tidens frågor. Uttalanden af sakkunnige i olika ämnen. För och mot kvinnornas politiska rösträtt.” Teserna räknades upp, tre skäl för kvinnlig rösträtt och åtta skäl emot och tidningen hade klart tagit ställning emot. ”För vår del finna vi, att huru tungt vägande skälen för måste erkännas vara, synas dock motskälen väga ändå tyngre.”

Hon ögnade igenom artikeln från nittonhundratretton, som vittnade om dåtidens stora heta debattämne och läste valda delar högt för mormor. Disa hade emellanåt inte trott sina ögon och inte vetat om hon skulle skratta eller gråta. Den högtidliga gammalsvenskans roliga formuleringar blandad med en oerhörd lättnad över att den här tiden var förbi och att hon inte behövde kämpa för självklarheter som rätten att få rösta.

Artikelförfattarna avslutade med att anspela på att hela rikets säkerhet riskerades och att inte ens kulturländerna Frankrike och Tyskland hade vågat bevilja kvinnorna rösträtt. Som en sista retorisk fråga i fetstil frågade de sig om vi svenskar inte älskade vårt land lika mycket som andra. Det var inte svårt att avgöra vad tidningens ståndpunkt var även om den inte skulle ha avslöjats i inledningen av artikeln. Disa tittade förvånat på mormor. ”Det här är skrivet på fullaste allvar för bara hundra år sen, ja, det är ju din livstid vi pratar om”, sa Disa.

Mormor reste sig mödosamt och började plocka fram kaffekoppar och tårtassietter. ”De var oroliga för samhällets utveckling, de menade nog inget illa egentligen, utan tidsandan var sådan”, sa mormor.

Disa la tillbaka tidningsurklippet i poesiboken. Baksidan var kornblå i en matt färg som blekts med åren och ett emblem mitt på. Hon la boken på bordet. ”Ja, det är väl mycket tidsandan som bestämmer vad som är på modet. På medeltiden till exempel betraktades skådespelare som gycklare eller narrar, det är stor skillnad mot idag när de upphöjs till skyarna, får gå på röda mattor och blir tilldelade fina priser över hela världen.”

Mormor bytte samtalsämne. Det kändes som att hon hade gått och grunnat på något och nu inte kunde bärga sig längre. "Tänk va, jag läste i tidningen att många ungdomar mår så dåligt. Varför är det så? Att ett barn varannan dag tar sig av daga. Va? Nu när vi inte är fattiga längre och det inte är några krig", sa mormor med oförstående min.

"Det är otroligt att de ska behöva må så dåligt när vi är ett så välmående samhälle”, höll Disa med. ”Det är konstigt hur det är."

"När jag var liten var livet hårt. Det var väldigt fattigt. Min faster emigrerade till Amerika för ett bättre liv. Det är skillnad mot idag. Nu är vi ju inte fattiga längre. Är vi?" Disa ruskade lätt på huvudet och undrade hur det kunde komma sig att det kunde gå så fort från fattigdom till välstånd. För hundra år sen, det var inte så länge sen, begav sig människor över Atlanten för att söka lyckan, för att det var så fattigt och knapert här hemma i Sverige. Det var mormors livstid det handlade om. Och nu blomstrade samhället och vi var ett av världens rikaste länder. Det hade forna generationer kämpat för, men trots att vi hade det så bra materiellt idag var många olyckliga.

"Men varför mår ungdomarna dåligt då?" undrade mormor otåligt och väntade på att Disa skulle förklara det för henne.

"Jag vet inte riktigt”, sa Disa villrådigt. ”Men det känns som att vi lever i ett hårt samhälle överlag. Att det ställs höga krav både på vuxna och barn. Överallt ska det högpresteras. Barnen måste gå länge i skolan för att kunna få ett jobb på den tuffa arbetsmarknaden som råder idag.

"Och ändå har skolan blivit så dålig i jämförelse med övriga världen. Finland är bäst, det läste jag imorse”, sa mormor och pekade på den hopvikta tidningen, som det låg ett stort förstoringsglas med handtag på. "Vi har dalat med många platser. Vad beror det på?" Mormor tog en sockerbit från sockerskålen, som hon la mellan läpparna och sörplade med ett högt ljud i sig kaffet. Hon var alltid så vetgirig och speciellt när det gällde samhällsfrågor, att mormor fortfarande var så kunskapstörstande fast hon var över hundra år. Det oundvikliga slutet var otroligt nära, det kunde Disa inte undgå att förstå trots att hon försökte låta bli att tänka på det. Och ändå fortsatte mormor att vara så genuint intresserad och nyfiken.

Tidningsartikel om rösträtt.pdf (191,2 kB)