Hundra år gammal information kan väl knappast vara några nyheter

Mormor slog upp fruktsoda i glasen och satte sig åter till bords på den favoritstol där hon alltid satt. ”Är det verkligen något att lyssna på?" undrade mormor skeptiskt. Disa nickade. ”En gammal tants historia, kan det verkligen vara något att lyssna på?” Hon smackade med tungan för att rätta till löständerna och fortsatte lite motsträvigt. "Jo... När det var potatisupptagning då fick man vara ledig från skolan, för att då behövdes man där hemma. Då måste alla hjälpa till. Och under krigsåren då var det väldigt fattigt. Alla skolbarnen fick gå till prästgården cirka två kilometer bort och hjälpa till att plocka kottar och pinnar, för att ha till eldning i skolan.”

”Krig? Menar du andra världskriget eller vilket krig?” sa Disa undrande. ”Man hör alltid att Sverige inte har varit i krig på tvåhundra år.”

”Vi var inte med i kriget, men nog kändes det av alltid även här hemma i Sverige. Och det var inte andra världskriget jag pratade om, utan det första!” förtydligade mormor.

”Första världskriget?” Disa höjde frågande på ögonbrynen. Hon började inse hur gammal mormor faktiskt var. Första världskriget trodde hon bara var något som det stod om i historieböckerna. Hon hade inte tänkt på att någon levde som fortfarande kunde berätta om det, som en del av sitt eget liv.

”Ja och inte blev det bättre av att Spanska sjukan härjade för fullt i gårdarna runtomkring”, tillade mormor. ”Det var en influensa med hög feber och många dog. Det var fler som dog i Spanska sjukan än i kriget. Det var så många som dog, så kistor blev en bristvara. Och kyrkklockorna ringde i ett”, sa mormor eftertänksamt.

”När var det här, kommer du ihåg det?”

”Det var 1918.”

Vilken koll hon hade på årtalen, mormor. Disa slutade aldrig att förvånas. ”Har du haft den, Spanska sjukan?” frågade Disa.

”Ja. Grabben som satt bredvid min syster May i skolan sjuknade in och hon blev också smittad. Hon och en annan flicka, Emma, blev sjuka samtidigt och slog följe hem. Det var mitt i vintern, men de fick lägga sig ner flera gånger på vägen hem i snön för att de var så sjuka. På trappen hittades May sen av mamma och bars in. Hon smittade ner alla andra hemma. Min bror Gunnar blev sjukast. Det fanns inte penicillin på den tiden, utan det enda man fick var acetylsalicylsyra-pulver, som man fick runt hela mun när man åt. Den enda som inte blev smittad, var tur i oturen, mamma. Hon höll igång allt och hon berättade senare att hon varit upp på natten och druckit sprit och ätit rågkaka för att klara av det. Hon som aldrig drack något starkt annars. Alla klarade sig otroligt nog.” Mormor såg tankfull ut innan hon fortsatte. "Efter kriget blev allting bättre.”

Mormor kunde då avge uppseendeväckande information, som att det bara var något vardagligt som skulle berättas. "Du fyrar då av nyheter på ett alldeles speciellt sätt du", sa Disa roat.

"Nyheter", sa mormor lite truligt frågande och rynkade på näsan.

"Hundra år gammal information kan väl knappast vara några nyheter?" fortsatte mormor med en antydan till trubbighet.

Disa skrattade. "För mig var det gamla nyheter, men historiska händelser kanske är mer passande ord.”

”Sen när jag var tretton år fick jag lära mig att mjölka och kunde hjälpa mamma med det. Min mormor och morfar, ja, de som du har kort på, de som står där i ditt vitrinskåp, på hedersplatsen”, förtydligade mormor. ”De gick till fattighuset varje dag för att få sig ett mål mat. Deras son David övertog Ekhagen och byggde ett litet hus där föräldrarna kunde bo, men de hade inte någon mat. På den tiden fanns det ingen pension. Min morfar gjorde potatiskorgar av enrisrötter, som han värmde i vatten. Korgarna sålde han sen och fick in lite extra pengar…” Mormor tystnade. ”Så var livet förr!” avslutade hon, tog ett djupt andetag och suckade tungt. ”Kan vi inte prata om något roligare nu?” Det var tydligt att hon tyckte att det var färdigpratat om dåtiden.

Vilken tur att Disa inte hade gett med sig och fått mormor att fortsätta prata om hur det var förr i tiden, annars hade hon missat hela den här historien. Mormor var gammal. Riktigt gammal. Hon visste inte hur länge hon skulle få behålla henne, så det var verkligen dags att få den här historien berättad för sig. Disa tog en klunk fruktsoda. Mormor hade fyllt på glaset utan att hon märkt det. Hon var en bra värdinna mormor, bättre än vad Disa brukade vara.

”Har du läst tidningen idag?” undrade mormor som livades upp och fick nya krafter nu när hon fick prata om sitt favoritämne, samhällsfrågor.

”Nej, jag har inte hunnit”, svarade Disa och tänkte på högen med tidningar och hela veckans brevskörd, som låg på bänken därhemma och som hon inte mäktat med att läsa än. De försökte inte ens längre att hinna med det på vardagskvällarna, utan brukade samla alla brev som kommit under veckan på hög och öppna dem först på lördagen. Tidningen borde de säga upp. Den hann de i alla fall aldrig att läsa. Disa tog en vindruva av bara farten, utan att tänka sig för. Det var lätt hänt när det stod mitt framför henne på bordet och suktade.

De pratade världshändelser en liten stund. Sen lättade Disa sitt hjärta om den för tillfället prövosamma perioden med inskolning. Att hon inte riktigt fick gehör för sin oro när hon pratat med kontaktläraren. Hennes tankar på att eventuellt byta skola till en mindre. Disa suckade när en känsla av maktlöshet kom över henne. Hon skulle avvakta föräldramötet på tisdag, innan hon kontaktade läraren igen och eventuellt även rektorn. Det var skönt att få prata av sig om sina bekymmer. Mormor var en bra lyssnare. En god talare också för den delen. ”Det känns som att vardagspusslet är svårt att få ihop idag. Ibland känns det som att världen snurrar runt allt fortare och trots att man springer allt vad man kan, hinner man inte med i samma fart", sa Disa resignerat.

"Jorden snurrar ja. Tänk att min far aldrig trodde på 'nymodigheter', som han sa. Han trodde inte att jorden snurrade ännu mindre att den var rund", sa mormor. "Så sent som på sjuttiotalet sa han 'Det ska ingen komma och lura i mig att jorden är rund, det ser man ju att den är platt' ". Disa nickade och log. Hon hade hört samma uttalande förut. Han trodde mer på sina egna ögon än på vetenskapen. ”Du är duktig du, som är så engagerad i skolan. Det var annat på min tid. Jag skulle aldrig ens ha tänkt tanken att opponera mig”, sa mormor med beundran i rösten.

”Men om något kändes fel då, om barnen mådde dåligt”, sa Disa uppgivet.

”Sådant pratade man inte om. Det var som det var. Aldrig att man skulle säga något om det, nä det hade man inte pondus till. Man hade respekt för överheten”, sa mormor och skar en stor bit av osten för att lägga på kexet. Disa hade hört att många gamla människor inte hade så stor aptit och matlust men det stämde inte på mormor. Hon var fortfarande matglad och rund och go. "Jag tror ni ungdomar har det stressigare idag än vad vi hade på vår tid", fortsatte mormor. "Jag var hemmafru och morfar jobbade. Visst var det arbetsamt, det var det, men alla koncentrerade sig på att göra en sak. Det vet jag ju att ni ungdomar inte vill ha det så idag. Mammor vill kunna arbeta och pappor vill kunna vara hemma med barnen. Men ni ska hinna med så mycket. Arbeta och ta hand om barn och resa utomlands och jag vet inte allt vad ni ska göra uppepå det.” Disa kände igen sig. 

"Ungdom och ungdom förresten”, sa Disa och skrattade. ”Jag får väl tacka för det, men jag är faktiskt fyrtiotre år, så jag är inte så ung längre." Hon slukade den sista biten av kexet med brieost på och hällde i sig den sista fruktsodan.

”Tänk va, vad åren går. Mina äldsta barnbarn är redan femtio år!” sa mormor.

”Är de redan femtio”, sa Disa roat. Var man över hundra år kändes det förmodligen så. De första femtio åren gick hyfsat långsamt och de sista femtio åren rusade säkert bara förbi. Om hon själv såg tillbaka på de sista tio åren, så kändes de bara som just det, de sista tio åren av hennes liv. Medan tio år när man var mellan fem och femton år innefattade hela ens barndom.

Hon undrade i sitt stilla sinne om hon själv skulle vara så redig och klar i huvudet som mormor var när hon själv blev så gammal. Om hon över huvud taget skulle bli så gammal. Med det stressiga liv hon levde kändes det inte som att hon skulle överleva lika länge som mormor. 

”Nu har jag varit här alldeles för länge mot vad jag hade tänkt, men det blir lätt så hos dig. Det är så lugnt och fridfullt och mysigt här, så det känns som man kan stanna hur länge som helst.” Disa reste sig upp för att gå. Hon tog en sista vindruva, sköt in stolen och ställde glaset och assietten på diskbänken. Hon kände med ens hur mätt hon var, proppfull med allt gott som mormor bjudit på.

”Ibland blir det lite väl lugnt”, svarade mormor. ”Det händer inte mycket på dagarna. Det är tur att jag har mina fåglar i trädgården, har du sett alla sidensvansarna?” Hon pekade ut mot baksidan och tog några staplande steg in i vardagsrummet. Innanför vardagsrumströskeln låg en handvirkad rund matta. Mormor hade handarbetat mycket i sina dagar. Kläder lagades och lappades och syddes om. Vantar, sockor och halsdukar stickades och hål stoppades. När kläderna blev så gamla att de trasades sönder, så hade hon slitit dem i remsor och virkat mattor av dem. Den harmoniskt komponerade mattan bestod av slingor i ljusblått, mörklila och beige och mormor hade berättat att det ljusblå kom från en gammal sommarklänning som hon varit väldigt förtjust i och som hon fortfarande tyckte om färgen på. Det mörklila var från en av morfars gamla skjortor och det beigea en sommarkappa. Man tog vara på allt förr, inget gick till spillo.

Disa följde efter in i vardagsrummet och kastade ett öga på alla kort som stod uppställda i ramar på skänken. Det var bröllopskort och porträttbilder på barn, barnbarn, barnbarnsbarn och till och med barnbarnsbarnsbarn. En annan bild av mormors andra dotter visade upp så många som fem generationsled. Mormor var den äldsta generationen på båda korten. Men på ett tredje, svartvitt kort stod fyra generationer uppradade med en mycket yngre mormor där hon var näst yngst och hade sin äldsta dotter i famnen. Mormor hade varit vacker i sin ungdom, men det gick knappt att urskilja att det var hon.

Mormor drog undan den vita spetsgardinen för att Disa skulle se bättre. I den lilla trädgården befann sig närmare tjugo stycken fåglar, som trängdes kring fågelholken. För Disa kändes det underbart lugnt, pendelurets högljudda tickande och fåglarnas dova kvittrande utanför fönstret. Men hur länge skulle det kännas fridfullt, och inte förvandlas till att bli tråkigt. Det bästa vore nog något mittemellan. Kunde inte tiden fördelas mer jämnt över livet? Mormor hade tid i överflöd och Disa hade inte så det räckte till. ”Ser du att penséerna har fröat av sig och växer där mellan plattorna. De nänns man inte ta bort”, sa mormor.

"Ska jag ta hand om disken innan jag går?" undrade Disa.

"Nej, inte då. Jag har hela kvällen på mig att ta rätt på de där kopparna och faten. Då har jag något att ta mig för i alla fall, innan jag kan slå på tv:n", sa mormor nedstämt och Disa såg vemodet dra över hennes ansikte. Det kändes sorgligt att se mormor så uttråkad.

Disa gick de få stegen till kapphyllan i hallen, tog handväskan från kroken på hatthyllan och hängde den över axeln.

”Tänk att du ville komma och hälsa på en gammal tant, att du tycker om så gamla människor”, sa mormor skrockande. Disa skrattade och gav mormor en avskedskram.

Pendylen drog ett hest, lite rasslande andetag och avgav ett högt och ljudligt halvtimmesslag. Det ekade över hela lägenheten innan det sakta klingade ut.

”Ha det så bra”, la Disa till innan hon stängde dörren efter sig och skyndade iväg. Hon var sen. Utanför mormors dörr hade tiden tickat på som vanligt, i jordlig takt.