Jag föddes inte så här rynkig

För mormor blev nog dagarna långa. Förhoppningsvis skulle hon ha kraft till att komma och hälsa på dem i samband med träffen på kommunhuset som anordnades av kommunen. Hon hade redan varit där en gång och under hösten skulle de träffas åtminstone en gång till. Disa hade fått information om sammankomsten i Virsta-bladet. Projektet kallades för "Gamla och unga united" och presenterades som att det kunde gagna båda generationerna att få träffas. Disa hade genast tänkt på mormor och skickade henne det utrivna bladet med information om träffen, på det gamla hederliga sättet via brev. Hon skrev några rader som inleddes med de väl förtrogna orden “Hej mormor!”och hon hade förnummit känslan hon hade haft som liten när hon en period hade brevväxlat med mormor. Disa hade kortfattat skrivit att mormor var välkommen hem till dem med färdtjänst. Sedan kunde Disa skjutsa henne till kommunhuset, stanna precis utanför huvudingången och hjälpa henne in. För att sedan skjutsa hem henne efteråt. Mormor hade ringt till Disa vid brevets ankomst och det första hon undrade över var vad ”uni-ted” betydde. Hon läste det engelska ordet med svenskt uttal. Mormor var nog inte ensam om att inte veta vad projektnamnet försökte förmedla. Namnet hade troligen valts av någon som inte hade vetskap om att gamla människor aldrig hade lärt sig engelska i skolan, men det viktiga var ändå att iordningställandet av träffen hade blivit av. Mormor hade anammat Disas förslag och kommit till henne i taxi och de hade tillsammans åkt ner till kommunhuset. Disa och mormor hade sakta gått armkrok, mormor hade staplande tagit ett steg i taget. Utanför huvudingången hade mormor frågat: ”Är det korparna Hugin och Munin som sitter där?” och pekat lite slarvigt med hela handen mot en stenskulptur som stod bredvid huvudingången. Disa hade aldrig tidigare lagt märke till stenen trots att den enorma bumlingen säkert mätte två gånger två meter. Högst upp satt två svarta utmejslade fåglar och höll utkik, så det var nog troligt att mormor hade rätt.

Kommunen hade verkligen gjort sig till. När de kommit in på kommunhuset hade de följt den ljuvliga doften av kaffe och nybakat bröd. De kom fram till en lokal med ett tiotal runda bord med blomma och rödvitrutig duk på. Ovanför varje bord stod ett utfällt rödvitrandigt parasoll. En serveringsdisk vid sidan av lokalen hade en matchande markis upphängd på väggen och framdukat stod där porslin, nybryggt kaffe i termosar, saft i tillbringare med isbitar i och ett fat med wienerbröd värmda i micron. Brödkorgar med rödvitrutiga servetter hade travats i varandra och stod bredvid bullfatet. Blomlådor stod hemtrevligt utställda på piedestaler runtomkring i rummet med röda pelargoner och murgröna i. Serveringen gav ett ombonat och trivsamt intryck. En grönskande inomhusträdgård hade skapats med enkla medel. Det var ljummen luft, ett fönster stod på vid gavel och lite fågelkvitter hördes in. På varje bord stod en handskriven lapp med olika ämnen på, för att diskussionsgrupper skulle bildas.

Endast tre ungdomar hade hittat dit, men desto fler gamlingar, som letade sig fram till olika bord. Disa hade gått med mormor till ett bord där det på ämneslappen stod "Samhällsfrågor". En ung lite mullig flicka, kanske i fjortonårsåldern, satt redan vid bordet och tittade upp på mormor när hon kom fram med haltande steg.

”Om du sätter dig, så går jag och hämtar kaffe med något gott till”, sa Disa.

Mormor vände sig mot flickan som satt där. "Jaså, du är också intresserad av samhällsfrågor du", sa hon och riktade en varm vänlig blick mot flickan medan hon otympligt damp ner på stolen. "Puh. Och punktlig är du också."

Flickan tittade ingående på mormor med intensiv blick. "Det är väl bra om man är punktlig. Är det inte det?" sa hon med småsnäsig ton.

"Ja, så är det, det är mycket bra att vara i tid", sa mormor.

Disa flikade in. ”Vill du också ha något? Kaffe eller saft?”

”Jag kan ta samma som hon”, svarade flickan och sneglade på mormor.

Disa gick för att hämta en korg med några varma wienerbröd och två kaffe. Det såg gott ut, men hon skulle inte ha något själv. Hon måste tänka på kalorierna och dessutom var hon inte ens inbjuden till den här tillställningen, då hon inte tillhörde någon av de inviterade grupperna, gamla och unga. Hon hörde mormors och flickans fortsatta diskussion i bakgrunden och iakttog dem i smyg.

"Vad tycker du om skolan då? Jag har sett fram emot att få höra hur det är i skolan nuförtiden. Jag läser mycket i tidningen, ser du, och det låter inte alls bra. Men nu har jag ju en expert här framför mig, som vet hur det är och kan berätta av egen erfarenhet. Det här ska bli så spännande, berätta nu", sa mormor och kunde inte dölja sin iver.

Flickan hade noga studerat mormors ansikte medan mormor talade och såg ut att gilla det hon såg. Mormor utstrålade värme och medmänsklighet, och svepte snabbt in alla i sin omfamnande energi.

"Det är jättetråkigt i skolan", sa flickan nedstämt. "Alla lärare bara tjatar och det är bara en massa prov och läxor hela tiden. Skittråkigt."

"Men finns det inget ämne som du tycker är roligt?" undrade mormor med inkännande röst.

"Det är väl samhällskunskap i så fall och nyhetskryss, men lärare är experter på att göra vilket roligt ämne som helst till en hur tråkig lektion som helst. Det är alltid massa läxor. Blä. Men vad gör du på dagarna rå? Gör ni nåt kul på ålderdomshemmet?"

"Nja, så kul vet jag inte om det är förstås. Det var i min ungdom som jag hade roligt när jag var ute och dansade på dansbanan i Åkersbro. Jag hade flera kavaljerer som bjöd upp må du tro. Jag var inte en så här gammal och skröplig tant på den tiden. Jag föddes inte så här rynkig om du trodde det”, sa mormor och pekade hårt på sig själv med pekfingret på sin kind så att det blev en inbuktning där. Hon skrattade sitt skrockande skratt. ”Jag är över hundra år vet du, så då måste man väl få vara lite skrynklig?" Mormor drog ihop ansiktet så att det tillskrynklades ännu mer och Disa förstod med ens vad som menades med uttrycket att vara skrynklig som ett russin. Hela ansiktet bestod av rynkor och endast rynkor. Ögon och mun syntes knappt. Mormor vecklade ut ansiktet igen och skrattade gott på sin egen bekostnad med sitt varma skratt som så lätt smittade av sig och flickan drog lite på mungiporna för första gången. Disa såg hur axlarna sjönk ner en aning på henne i en mer avslappnad sittställning. Mormor hade redan mjukat upp henne.

Disa ställde fram de båda rykande kaffemuggarna och brödkorgen med wienerbröd. Sen kände hon att det var dags för henne att bege sig, trots att hon gärna varit med och lyssnat på den förmodade intressanta konversationen, som hade börjat så bra. "Mormor, jag går och handlar då som vi sa, så ses vi om en timme. Är det okej?"

"Jamen gå du och handla du, så får jag sitta och prata lite med det förtjusande flickebarnet här", sa mormor och gav flickan ett leende. Mormor högg in direkt och tog ett wienerbröd, hon var inte den som var svårbjuden när det vankades godsaker. "Var var vi? Kavaljerer, ja. Du måste ha många kavaljerer du som är så rar?"

Disa började gå mot utgången och hade inte hört svaret. Vid serveringsdisken hade hon mött den person som hade anordnat det hela. Hon kontrollerade att det fanns kaffe kvar i termosarna och beskådade förnöjt sitt verk över lokalen. Disa hade sagt några vänliga ord om hur trevligt det var ordnat och projektledaren hade frågat om hon inte skulle ha med sig ett wienerbröd innan hon gick. Det hade hon inte kunnat motstå och hade tagit en kladdig bakelse på en rödvitrutig servett för att äta på vägen. Hon fortsatte förbi ett bord och hörde några lösryckta fraser från en pojke i femtonårsåldern och en mycket gammal farbror, som verkade prata mopeder. "Bilar och teknik" stod det på den handskrivna lappen på bordet. Vid de övriga borden var det bara gamlingar som satt. En av de tre ungdomarna hade redan smitit därifrån. Men de gamla verkade ha trevligt ändå av att prata med varandra med tillhörande kaffe och dopp. Runt ett av borden var det fullsatt. Hon hörde att diskussionen var i full gång och det skrattades ljudligt. När hon kom närmre såg hon att lappen som en av åldringarna satt och pillade på hade blivit lite förstörd av spillt kaffe. Disa kunde uttyda att det hade stått ”Religion och andlighet” på den. Men när hon gick förbi den skrattande skaran hörde hon att det inte direkt var gudfruktiga samtalsämnen det dryftades om, utan vilken likör som var godast att ha till kaffet. Det var nog fönsterbordet som hade lockat mer än diskussionsämnet. En gammal man höll sig för näsan och visade på ett komiskt sätt hur man kunde få i sig den sötsliskiga drycken.

En timme senare när Disa kom tillbaka för att hämta mormor, så hade hon råkat få syn på att flickan som mormor pratade med hade ärrade skärsår på ena armen tillsammans med några som såg nygjorda ut. Flickan hade snabbt dragit ner den långärmade tröjans ärm för att dölja ärren. Disa trodde inte att mormor hade uppmärksammat det. Hon visste nog inte om att sådant över huvud taget existerade. Det gjorde nog inte det på hennes tid. Det hade inte funnits på Disas egen tid heller, det verkade vara ett relativt nytt påfund. Att man kunde må så dåligt så att man hellre tog till fysisk smärta orsakad av sylvassa rakblad för att det gjorde mindre ont än den psykiska smärtan av ångest. Förr måste man ha löst det på annat sätt. Trots att Disa hade hört talas om beteendet, så blev hon ändå lite överrumplad av att se det på så här nära håll. Det var skillnad att känna till att det existerade mot att ha en person av kött och blod framför sig, som mådde så dåligt så hon var tvungen att ta till rakbladet. Stackars flicka, tänkte hon medlidsamt. Det rimmade illa mot lyckoenkäten som det stått om i tidningen samma dag, där Sverige rankades som ett av de lyckligaste länderna i världen. Det verkade inte gälla alla medborgare. Men flickan såg för tillfället glad och bekymmersfri ut och Disa log åt den ömsesidiga respekten hon och mormor visade varandra.

Disa hade hjälpt mormor upp från stolen. Mormor hade tagit flickans hand i sin och lagt den andra mjuka handen ovanpå. ”Det var så roligt att råkas. Ha det nu så gott, lilla vän.” Hon klappade lite med den översta handen på flickans hand.

Flickan såg rörd ut. ”Detsamma. Kommer du på nästa träff?”

”Om inte orken tryter så, men är du här så vill jag inte missa det för allt smör i Småland”, sa mormor och skrattade skrockande. ”Det var så roligt att träffa dig.” Mormor hade alltid ett vänligt ord över till alla hon mötte. Om det var någon som levde efter devisen ”kärlek till sin nästa”, så var det mormor.

”Jag kommer”, sa flickan.