Kan inte leva i oändlighet även om mormor varit en god bit på väg

Disa gick ut till köket. På kylskåpsdörren hängde dödsannonsen med mormors namn på. Hon mindes sista gången som hon hade pratat med mormor i telefon. Hon hade låtit precis som vanligt. Eller hade hon det? Hade hon låtit lite tröttare än normalt på rösten? Och hade hon inte varit mer intolerant än vad hon brukade vara? Disa hade hört i luren att det hade plingat på dörren hos mormor.

”Vänta lite, de kommer med mat till mig nu”, hade mormor sagt och lagt ifrån sig bakelitluren. Det hade knastrat högt om den gamla telefonen, men Disa lyckades ändå urskilja konversationen som utspelade sig mellan mormor och hemtjänsten. ”Jag vill ha två potatisar, det vet ni ju, det har jag ju sagt till om flera gånger redan, har ni glömt det? Dig har jag aldrig sett förut, är du ny du? Vad heter du då? Få se om jag hinner lära mig det då innan du är borta igen.” De stackars ungdomarna verkade vana vid de gamlas gnäll och hade svarat vänligt på mormors anklagande frågor. Disa hade känt det som att hon tjuvlyssnade på något som hon inte borde ha hört, men hon hade fått höra en annan sida av mormor som hon aldrig hört förr.

Mormor tog god tid på sig, Disa hade trott att hon kanske hade glömt att Disa tålmodigt väntade i luren. Det lät som att mormor gick omkring i köket och stökade, men till slut hade hon lyft på luren igen som avgav ett högt knastrande ljud. ”Hallå, är du kvar? Jag var tvungen att lägga in varorna och maten som de kom med, ser du, den får ju inte stå och bli dålig. Det var därför det dröjde. Att de aldrig kan lära sig att jag vill ha två potatisar, ska det vara så svårt att komma ihåg, ska det? Det kan väl inte vara så svårt att komma ihåg. Va? Det kan jag inte förstå. De som är unga också, det borde de väl kunna komma ihåg? Att de glömmer det hela tiden, jag har sagt till om det flera gånger redan. Nej, nu kan jag inte tala med dig längre, maten står och kallnar här på bordet. Men ha det så gott och sköt om dig”, avslutade mormor med varm och omtänksam röst mitt i allt beklagande och det lät som att hon menade det. Hon slängde på luren i klykan, hon hade nog råkat släppa ner den lite för hårt när hon suktat efter maten.

Matglad hade hon varit in i det sista, tänkte Disa. Det hade varit sista gången hon hade pratat med henne. Mormor hade nog varit mer intolerant än vanligt, men Disa förstod hennes frustration. Det var stor omsättning på personalen och det måste vara påfrestande för en gammal människa att ständigt se nya ansikten som hon inte ens hann lära sig namnet på, innan det var utbytt mot ett nytt. Och att ständigt behöva släppa in främmande människor i sitt hem, sin privata sfär.

Det var förstås väntat, man kan inte leva i all oändlighet även om mormor hade varit en god bit på väg, men det kändes ändå ledsamt när det väl hände. Hon visste att mormor känt sig nöjd med sitt långa liv och inte hade haft ett så innehållsrikt liv den sista tiden, så det var väl dags, men hon skulle vara kvar i deras mänskliga minnen och hjärtan ett tag till.

Disa hade några dagar senare varit i mormors lägenhet och hämtat en del saker. Den kändes inte alls lika trevlig och ombonad när inte mormor fanns där. Förr hade det alltid känts som att lägenheten hade varit ljus och gemytlig, proppfull av mormors omfamnande värme men nu kändes den dyster och lite nedgången. Det hade aldrig Disa tänkt på förut. Att vissa möbler och tavlor redan var bortplockade och hade efterlämnat solkiga fläckar, förstärkte nog intrycket. Disa hade bara valt ett par saker som minne efter mormor. Hon hade även funderat på den grå bakelittelefonen som stod på blombrädan i köket och varit i mormors ägo så länge, men den hade visat sig vara trasig, när man lyfte på luren gav den inte längre ifrån sig någon signal. Telefonen hade gjort sitt samtidigt som mormor. Disa hade satt pekfingret i hålet på nummerskivan för nollan och dragit runt den mot stoppet. Hon upprepade proceduren några gånger med olika siffror och upptäckte att det var mormors telefonnummer hon lite frånvarande stod och slog. Snurrskivan hakade sig lite varje gång på samma ställe. Den måste ha slagit tusentals telefonnummer under alla år som den hängt med i närmare femtio år, men aldrig mormors eget. Det var troligtvis första gången som telefonen slog numret till sig själv. När Disa slagit den sista siffran i mormors nummer, lyfte hon sakta på luren och satte den tvekande mot örat. Hon väntade sig nästan att höra mormors skrovliga stämma och härligt skrockande skratt. ”Kan du förstå. Nu är jag äntligen här hos morfar. Jag ska hälsa så gott. Kan du förstå.” Men luren ekade tom. Det kom inte ens något knastrande ljud ur den, den var helt död.

Inne i badrummet hade det legat en lyxhandduk i en oöppnad presentförpackning på en hylla, kanske hade mormor fått den i hundraårspresent. På den vägghängda duschhanddukshållaren hängde en urtvättad badhandduk. Hon misstänkte att mormor inte hade kunnat tänka sig att använda den nyinköpta, något så fint till vardags. Hon kunde föreställa sig hur deras samtal skulle ha kunnat låta.

”Jaså, den fina. Nej, den nänns jag inte använda.”

”Men mormor, du är ju hundrasex år gammal, tills när ska du spara den?”

”Det har du ju rätt i. Ja, kan du förstå, att jag är så gammal. Men vi får se. Vi får se om jag nänns använda den.”

Hon kom att tänka på morfars bil som de hade varit så rädda om i alla år. De hade satt överdragsklädsel på sätena för att skydda dem. När den gamla saaben gav upp efter tjugofem år hade den skrotats tillsammans med bilklädseln som fortfarande satt kvar. Den oanvända klädseln på sätena var som ny.

Som dikt på dödsannonsen hade Disa föreslagit versen i mormors poesibok, som var skriven av mormors mamma. Hon tog boken varsamt från micron, vände upp första sidans antika blad och läste de snirklade vackra skrivstilsbokstäverna i svart bläck. Den sista raden ”Tänk och begrunda”, som stod ihop med dikten kändes mer som en anmaning än att den egentligen tillhörde versen, så den hade de utelämnat. Om mormor hade kunnat se dödsannonsen så skulle hon troligtvis fyllt i den sista meningen i strofen själv. Hon hade kunnat dikten ordagrant och såg nog även sista raden som en del i den.

Disa tänkte tillbaka på sista gången som de hade varit hos mormor.
Mormor hade öppnat dörren och stått och väntat på dem när de tog de sista stegen. Hon hade antagligen stått i köksfönstret en längre stund och spanat bakom den virkade gardinen och sett dem komma gående.

"Nej, men se där kommer ni ju, vad trevligt. Vad roligt att ni kunde komma hela familjen. Tänk att ni vill hälsa på en så gammal tant", sa mormor skrockande. Disa överlämnade blommorna. "Åh, vilka fina liljor. Och rosa, som jag älskar", sa mormor och höll dem framför sig för att granska dem ordentligt. Sen stack hon ner hela näsan i buketten och drog in doften med ett långt ljudligt andetag. ”Åh, de luktar ljuvligt. Tackar så mycket”, sa hon och bockade. ”Tack, tack.”
Disa omfamnade mormor. ”Vad kul att se dig”, sa hon. Sen fick mormor en kram även av Micke. 
"Tänk att man kramas så mycket nu för tiden”, sa mormor. ”Så hälsade man aldrig på varandra förr, inte ens med de allra närmaste. Man skakade bara hand, det var det närmsta man kom varandra. Jag tror knappt jag fick någon kram av min mamma ens en gång. Eller så har jag glömt det. Men jag tror inte man hann med sånt förr, man hade så mycket att stå i jämt. Men jag har kommit att börja tycka om det. Tänk va, få en kram av en snygg stilig karl, det tackar man inte nej till", sa mormor och plirade med de rynkomgärdade ögonen mot Micke. Hela munnen formades till ett brett leende och den jämna övre löstandsraden blev synlig. Micke blev svarslös och log bara stort tillbaka. "Kom in, kom in", sa mormor.

De tog de få stegen in till köket där mormor hade dukat. På diskbänken stod ett uppbullat kakfat tillsammans med kaffekoppar, glas och assietter. På bordet stod en brödkorg med korvbröd, senap och ketchup, ett grytunderlägg, tallrikar och glas.

Mormor la blombuketten på diskbänken. "Kan du som är stor och stark, ta och flytta den där stolen till bordet", sa mormor till Micke och pekade på en extrastol som stod bredvid chiffonjén i köket. Den antika mahognymöbeln hade en nedfällbar skrivklaff som dolde många fack och smålådor. Micke lyfte upp stolen och placerade den i luckan av stolar vid köksbordet.

"Jag hoppas ni är hungriga, jag har redan förberett lunchen", sa mormor och tog en rykande kastrull från spisen med båda händerna och ställde den på underlägget på bordet. De hade precis ätit frukost, men lite lunch gick nog ändå i. Nu hade de kommit till mormor och Disa visste att de skulle gödas från början till slut. Hon kunde inte låta bli att tycka att det kändes trevligt, att låta bli att tänka på vikt och sockerintag under en dag.

"Jag tänkte att vi skulle äta korv och bröd", fortsatte mormor. "Det är ju så fantastiskt gott, visst är det? Jag har aldrig någonsin ätit det förr innan jag var och hälsade på hos mina barnbarn härom veckan, Margaretas barn", sa mormor och syftade på sin äldsta dotters barn, Disas kusiner. "Och det var så fantastiskt gott, så jag bad hemtjänsten köpa hem det till oss också. Jag tar fram mjölk och fruktsoda, så får ni välja själva vad ni vill dricka till. Så, ta nu", sa mormor. "Margaretas barn åt bara med händerna, men det tyckte jag var svårt så jag vill ha kniv och gaffel. Hur är det med er?" frågade mormor.

"Vi kan äta utan bestick, det är så vi brukar göra", sa Disa.

"Jaså. Är det så ni brukar göra? Jaha. Ja, varsågoda och ta nu då." Mormor tog en kniv och en gaffel åt sig själv ur besticklådan och satte sig ner vid matbordet på den stol hon suttit på i alla år. Disa gjorde iordning en korv åt sig själv och gav vidare gaffeln till Micke, som också tog en och gav vidare gaffeln till mormor. Mormor hivade upp en korv och la den i brödet, placerade brödet på assietten och körde ner gaffeln rakt igenom. Hon höll fast korven med ett rejält grepp och började skära en bit med kniven. De övriga vid bordet åt direkt ur sina händer.

Pendeluret drog igång och slog högljudda slag. De väntade ut ljudet, det gick knappt att prata samtidigt och det ekade flera sekunder i lägenheten efter att påringningen var över.

"Jag hörde av Disa att du har varit med om två världskrig och dessutom Spanska sjukan, det låter otroligt", sa Micke imponerat och tog en tugga.

"Jag är hundrasex år vet du och det betyder att jag har levt i över hundra år", sa mormor med en självklar logik. ”Och då hinns det med en del”, sa hon och avgav ett skrockande skratt.

En hög och skrällig ringsignal ljöd i rummet. Mormor hoppade till och tog sig för bröstet. Ljudet kom från den grå bakelittelefonen som stod på fönsterbrädan intill bordet. Mormor reste sig sakta och mödosamt. "Smidig som en elefant", muttrade hon.

"Ska jag räcka dig luren?" sa Disa.

"Nej då, det går bra. Det tar bara lite tid att få igång en så här gammal kropp", sa mormor kluckande.

Många signaler hann gå fram. Den som ringde var troligtvis van vid att det kunde dröja lite innan mormor nådde fram till telefonen. Hon lyfte till slut på luren och den grälla ljudsignalen ekade ut i rummet.

"Två, noll..." började mormor svara i den otympliga telefonluren, men kom på sig med att det var det gamla femsiffriga numret hon hade börjat rabbla. Hon rättade sig själv. "Jag menar, fem, fyra, noll... två, noll..." tragglade hon sig igenom hela det åttasiffriga numret. Disa kunde inte låta bli att le. Hon var så gullig mormor.

"Ja, hej Margareta, jag kan inte samtala med dig just nu. Du förstår, att jag har besök", sa hon och sken upp och tittade på Disa. "Ja, Disa är här med sin familj. Ja, kan du förstå. De har åkt hit ända från Virsta för att hälsa på en gammal tant", sa mormor och skrockade sitt välbekanta, härliga skratt. "Så jag får ringa upp dig sen. Ja, jag ska hälsa. Hej då. Ja, hej på dig", sa mormor och la tillbaka den klumpiga bakelitluren i klykan. "Jag ska hälsa från Margareta. Jag sa åt henne att jag inte kunde tala med henne just nu eftersom jag har er här. Jag ringer upp henne sen", upplyste mormor dem om som lite överflödig information, eftersom de hade hört hela samtalet på nära håll och redan förstått vad som avtalats.

Efter maten hade det blivit kaffe med fikabröd. Det var så gott med något sött till kaffet på maten. Korven hade varit riktigt god. Allting smakade alltid så bra hos mormor. Berodde det på den ombonade atmosfären i det trivsamma köket eller var det mormors positiva lynne som spred sig även till smaklökarna?

Mormor tog en sockerbit och la den mellan läpparna och sörplade i sig kaffet. Mormor smackade förnöjt när sockret började lösa upp sig och smälte i munnen.

Disa log åt sina minnen. Nästa vecka skulle hon på begravning.