Klarat sig utan engelska i hundra år - kanske dags nu!

"De måste tycka att skolan är rolig”, sa mormor bestämt. ”Att lära sig nya saker ska ju vara roligt. Det där flickebarnet som jag pratade med som var så charmerande, hon berättade att hon inte hade haft det så lätt”, sa hon med medkänsla i rösten. ”Hon sa att det var så tråkigt i skolan. Varför gör de det så tråkigt för barnen? Kan de inte göra det roligt istället?" undrade mormor med eftertryck.

”Du menar flickan som du träffade på kommunträffen”, sa Disa.

”Ja, det rara flickebarnet, ja. Vad var det den där träffen hette nu igen då? Det är något ord som jag aldrig kommer ihåg. Det är omöjligt att lära nytt med ett så här gammalt huvud”, sa mormor och pekade ganska hårt på hjässan. När hon släppte ner handen igen så stod en grå hårlock upp lite rufsigt. Hon såg ut som en tankspridd professor tänkte Disa och log ömt. ”Gamla och unga uni-ted”, sa mormor med nästan lite förargad röst när hon uttalade det engelska ordet med svenskt uttal. ”Var det uni-ted?” Hon tittade uppfordrande på Disa.

”United”, förtydligade Disa med engelskt uttal. ”Det är engelska och betyder förenade. Gamla och unga förenade.”

”Vad sa du? Jonaj-ted?

”United.”

”Jonaj-ted”, härmade mormor och rynkade på näsan. ”Men att de inte skriver ’förenade’ då, så folk begriper. Uni-ted”, upprepade mormor med svenskt uttal igen. ”Det är väl ingen människa som begriper vad det betyder.”

”Nej ingen gammal människa i alla fall. Om man inte kan engelska, så måste det vara omöjligt att förstå”, sa Disa.

”Engelska?”, sa mormor lite sarkastiskt frågande. ”Behöver jag lära mig det, tycker du?” Mormor tittade med så uppriktigt frågande ögon på Disa, så hon kunde inte låta bli att skratta. Man visste aldrig säkert med mormor om hon menade det hon sa, det gick inte att avgöra på hennes minspel.

”Nej, det ska väl inte behövas”, sa Disa leende.

”Ja, jag har klarat mig utan det i hundra år, men det kanske är dags nu då?” sa mormor. Hon tittade begrundande på Disa. ”Tycker du att jag ska lära mig engelska?” frågade hon igen med en aningen trumpen röst.

”Nej, absolut inte”, sa Disa och skrattade. ”Om du inte vill förstås, men har du inte behövt det på hundra år, så tror jag att du klarar dig resten av livet också.”

”Jaså du tror det? Jaha”, sa mormor och såg nöjd ut.

”Vi kan väl bara säga träffen för gamla och unga istället. Vi behöver ju inte använda projektnamnet.”

”Träffen för gamla och unga”, sa mormor tvekande. ”Ja, det var ju mycket enklare förstås. Så du tycker jag kan fortsätta prata svenska då?” sa mormor med ett gäckande leende.

”Absolut”, upprepade Disa.

”Då fortsätter jag väl med det då, så att det inte blir några artikularistiska missförstånd”, sa mormor tydligt artikulerande och log förnöjt. ”Men ett engelskt ord kan jag i alla fall. Jonaj-ted”, sa hon självbelåtet, skrattade skrockande och knep ihop ögonen, så att hela ansiktet formades till ett enda myller av skrattrynkor.