Kon Thea med skrivstils-T i pannan

De hade fikat och sedan hade Disa frågat om inte mormor hade några gamla kort att visa. Efter viss övertalning och bedyranden från Micke att de visst ville se de där gamla korten, så hade mormor hasat sig in i vardagsrummet med de andra efter sig och tagit ut några gamla slitna fotoalbum från skänken. Ovanpå den vackra rundade skänken låg en handvirkad löpare i fint benvitt garn och ovanpå den stod många foton i olika ramar på alla mormors ättlingar i rakt nedåtstigande led. Både skänken och matsalsbordet var av lackad mahogny precis som chiffonjén i köket, de ingick nog i samma serie. Mormor la albumen på matsalsbordet med en virkad duk i samma garn som på skänken.

"Så sätt er", sa mormor och damp själv ner på en stol så att hon hade väggen med pendeluret bakom sig. Micke och Disa slog sig ner på andra sidan om bordet. Mormor slog upp ett album och några lösa kort i olika storlekar föll ur från ett gulnat slitet kuvert. "Det här kortet är gammalt det, det togs till och med innan jag var född", sa mormor om det första kortet som var lite större än de andra och av tjockt fotopapper. Det svartvita kortet visade ett litet fyrkantigt trähus i bakgrunden och några finklädda människor som stod framför det. "Där är mamma och far och det där är mina äldre syskon", sa hon och pekade med pekfingret direkt på ansiktena på korten. "Och så några andra. Ni ser vad alla var uppklädda. Jag vet inte vad det var de firade, men det måste ha varit något alldeles extra när de ställt upp sig mangrant så där och i så fina kläder", sa mormor. Hon tittade knappt på kortet själv men verkade ändå veta exakt hur det såg ut.

Tystnaden i lägenheten avbröts bara av visarna som tickade i samma takt som pendeln svängde och förhöjde lugnet. ”Tick, tack, tick, tack.”

"Jag tror kortet togs av en släkting till mamma som hade en sådan där gammal lådkamera som det bara gick att ta kort med i dagsljus. Vi hade ingen egen kamera då, det fick vi först senare. Det där lilla huset bodde de i första tiden på Lövbacken, men sen när far byggde boningshuset, så blev det vedbod av det", sa hon och petade med pekfingret på huset som inte såg ut att vara större än ett skjul. Hon fortsatte peka på de som var med på bilden. "Det där är min syster May. Hon var alltid så vänlig och tog hand om mig. Gösta var en riktig tjejtjusare och Sixten var duktig med att hjälpa till på gården." Mormor räckte över kortet till Disa, som kände att hon höll en bit historia i sin hand. "Alla är döda nu", sa mormor. Disa granskade kortet och räckte det sen vidare till Micke.

Mormor höll i ett sepiafärgat kort i en annan storlek än det första och pekade på ansiktena på fotografiet medan hon berättade. "Det här är min mormor och morfar och alla deras vuxna sju barn och morfars bror". Hon överräckte kortet till Disa. Det hade bleknat och var nött och tummat, men ansiktena syntes ändå ganska väl. Morföräldrarna och morbrodern satt till bords och framför dem gick det att urskilja kaffekoppar, gräddkanna och sockerskål i något plåtmaterial och ett kakfat överfyllt med bondkakor. Bakom dem stod alla de vuxna barnen uppställda. Alla finklädda. Kanske var det första kortet som de någonsin varit med på. "Där är mamma", sa hon och pekade rakt på ansiktet. "Jag vet inte riktigt när kortet är taget och i vilket sammanhang, men det är nog ganska gammalt det med. Både min mormor och morfar dog 1926, så kortet måste vara taget innan dess", sa mormor. "Ja, såklart", sa hon och skrattade skrockande åt sig själv.

"Här är ett kort på oss barn där vi sitter på stenhögen utanför huset och titta där är jag." Mormor läste upp alla sina syskons namn som stod skrivna på baksidan och avslutade med: " 'Kortet är taget på Lövbacken år 1916-1917.' Då måste jag ha varit fyra, fem år gammal. Och nästa kort är på hästarna." Det var ett vackert svart-vitt kort på hästarna i ett snöbeklätt skogslandskap. Mormor vände på kortet och läste "Mor och dotter, Vera. Blenda. Hästar på Lövbacken år 1918." Hon gav båda korten vidare till Disa, som aktsamt tog emot dem trots att hon sett att mormor inte varit så varsam med dem. Nya fingeravtryck hade tillkommit bland de många gamla. ”Vi hade två hästar, Vera och Blenda, de var mor och dotter. Vi hade många djur. Kor, svin, höns och gäss. Min favoritko hette Thea. Ibland kunde far min vara dum och skällde på oss barn fast vi inte hade gjort något. Jag kommer ihåg en gång när jag fick mig en avhyvling som hette duga. Folk köpte mjölk av honom och han hade en mjölkalmanacka. Så hade han väl suttit där och klottrat med sin bläckpenna, men beskyllde mig för att ha gjort det. Då sprang jag till Thea och sökte tröst. Hon hade ett vitt märke i pannan, som precis såg ut som ett stort T i skrivstil och därför namngavs hon Thea. Kon satte ner huvudet med mulen i golvet och jag la armarna om hennes hals och grät. Och tårarna rann på Thea också. Vi grät tillsammans.” Det blänkte till i mormors ögon, över nittio år senare blev hon fortfarande rörd av minnet. Disa hade hört historien många gånger förut och var väl bekant med den. Mormor berättade den alltid på samma sätt som att det var första gången. Det kändes hemtrevligt. Disa fick en förnimmelse av att det var så de hade suttit runt lägereldarna förr och berättat historier som sedan gick i arv. De nöttes in gång efter annan, för att kunna återberättas för nya generationer. Det kändes behagligt och trivsamt på något vis. Att få höra en historia, som man redan visste slutet på. Inga oväntade överraskningar.

"Här är ett skolfoto från när jag gick i skolan 1921. Och nästa kort är från 1933. Det är från Lövbacken. Man tog inte kort så ofta på den tiden", sa mormor skrockande.

Skolfotot var i hårt kartonnage och på nästan alla var det ett kors ritat med olika bläckpennor ovanför deras huvuden. Vad sorgligt det måste kännas när alla dör ifrån en, det måste vara det värsta med att bli gammal, tänkte Disa, att bli sist kvar.

Den andra bilden på Lövbacken visade boningshuset i bakgrunden, och mormor och några av mormors syskon och mamma ståendes bredvid hästarna i förgrunden. Ett sommarkort den här gången, tolv år senare.

Mormor berättade att samma år 1921 var det år då hennes mamma och far hade gått för att rösta för första gången och att hennes mamma blev myndig samtidigt vid fyrtio års ålder. Hon la tillbaka korten i det gamla kuvertet som inte riktigt höll ihop. ”De här kan du ta, om du vill ha dem?” sa hon och räckte Disa kuvertet. Disa tackade, det ville hon gärna. Mormor bläddrade upp fotoalbumets förstasida.
"På trettiotalet togs det lite fler fotografier", sa mormor vänd mot Disa. De följande sidorna visade flera mindre svart-vita kort från svunnen tid, livet på gården, när det plöjdes och kördes in säd med hjälp av hästarna, mormor som matade höns, några av barnen på skidor och någons konfirmation.

Mormor bläddrade vidare i fotoalbumet. "Här har jag tagit ett kort på mig själv och Margareta." Hon visade på ett kort där en ung tjej hade en två år gammal flicka i knät, som skulle föreställa Disas moster. "Jag hade en sån där hålkamera och hade mörklagt rummet som du ser". Mormor pekade rakt på bilden på något som såg ut som en skynke som var uppsatt bakom de gråvitrutiga gardinerna. "Det måste vara riktigt mörkt i rummet för att vi skulle fastna på fotografiet. Det var ett helt företag att ta kort på den tiden. Jag kommer ihåg att det var kallt i huset också och det drog kallt om fötterna. Jag hade eldat i vedspisen på morgonen, men elden höll på att brinna ut och det var dags att slänga på mer ved. Men jag ville få bilden klar medan Margareta fortfarande var vid gott mod. Jag ville inte ha ett gråtande barn på bild. Vad allvarsam jag såg ut va? På den tiden skulle man se sån ut när man blev fotograferad. Det var ett högtidligt tillfälle som inte återkom så ofta i livet och det var inte tid för trams. Men visst är det väl roligare nuförtiden när man får skratta på fotografier? Visst är det? Ni ser att jag hade klätt upp både mig och Margareta. Jag kommer till och med ihåg doften i rummet. Jag hade precis skurat golvet med tallsåpa och det luktade så gott och rent av såpa. Tänk att man kan minnas en doft så många år senare", sa mormor förundrat. "Är inte det konstigt så säg, är det inte?"

Pendeluret klämtade till som att det skulle ta sig ett andetag och slog ett högt och ljudligt slag, som ekade i rummet. Disa studerade kortet och såg på den lilla bilden som kanske inte var större än sex gånger åtta centimeter. Mormor satt i en karmstol, uppklädd och fin i vit blus och svart kjol och med en vacker tidstypisk uppsättning av håret. I knät hade hon Disas moster, som hade klänning, yllestrumpbyxor och finskor. Nu la hon också märke till det gamla, otympliga vattenburna elementet som satt under fönstret och karmstolen som de satt på var klädd med ett mörkt tyg med ljusa blommor av rankor i förgrunden. Golvet bestod av grova gistna träplank och väggarna var enfärgat ljusa. En bild kunde säga mer än tusen ord om man bara tog sig tid att studera den noga, tänkte Disa.

"Det blev bara ett kort som ni ser av all denna möda", sa mormor och skrattade skrovligt.

Det var svårt att tänka sig att mormor hade varit en ung smärt flicka en gång i tiden med framtidsdrömmar som alla andra. Och nu satt hon här bredvid Disa med facit i hand hur livet hade blivit. Hade livet blivit som hon tänkt sig? Troligtvis. Barn och familj. Punkt. Idag var det så mycket mer man skulle lyckas med. Barn och familj. Studier. Karriär. Vänner. Fritidsintressen. Barnens fritidsintressen. Personlig utveckling. Bli lycklig. Punkt.

"Men ett väldigt bra kort. Vad vacker du var", sa Disa.

"Ja, det var jag ju faktiskt, men det tyckte jag inte då förstås", sa mormor och skrattade skrockande.

"Det var verkligen tur att du tog kortet då för så många år sedan. Det var värt all möda, så att vi fick se det nu. Tänk att du ändå förevigade det ögonblicket. Man kanske kan scanna av kortet så att jag kan få en kopia av det."

"Du kan få det", sa mormor och började pilla bort kortet från albumet.

"Nämen, inte ska du förstöra albumet", sa Disa förvånat och försökte hejda mormor, men kortet var redan borta och mormor gav det till Disa.

"Varsågod", sa mormor och log.

Disa tog förvånat emot kortet. "Det är jätteroligt att ha, men inte hade du behövt förstöra albumet."

"Vad spelar det för roll, jag ska ändå snart dö", sa mormor rakt på sak. "Och fram tills dess kan jag bara ta fram bilderna ur minnet. Jag kan de där bilderna utan och innan, jag har tittat på dem så många gånger."
Förr togs kort bara vid några få enstaka speciella tillfällen i livet. Disa tänkte på de tusentals kort hon själv hade, men som hon ytterst sällan tittade tillbaka på. Det fick bli när hon blev pensionär tänkte hon, då kanske hon skulle ha tid med sådant och då fanns de där. I tusentals.

"Är det något mer fotografi du vill ha, så kan vi pilla bort de också?" sa mormor. Denna gång lät Disa henne hållas och hon fick med sig några kort till som lätt kunde plockas bort, klistret var många år gammalt. Hon skrev på baksidan vad de föreställde. "Sen blev det lite lättare att ta kort när vi fick en ny kamera. Då tryckte man bara på en knapp, så var det klart och då togs det fler fotografier."

"Apropå det, så skulle jag vilja föreviga den här stunden", sa Disa och tog fram mobiltelefonen ur framfickan. Hon tog ett kort på alla vid bordet och en porträttbild av mormor och sträckte sedan fram telefonen mot mormor, så att hon skulle se.

"Nämen se, jag fastnade på kortet", skrockade mormor. "Men det är väl inget att ha, ett kort på en gammal tant. Vad ska det vara bra för? Va? Att ha kort på en gammal tant. Och tänka sig att det gick så fort att framkalla, att du kan se fotografiet direkt där i kameran. Man behöver inte framkalla filmen då?" sa mormor och tittade upp med lite förvånade ögon.

"Nej, det finns ingen filmrulle i, det får inte plats, ser du", sa Disa och visade på hur tunn mobilen var. "Kortet sparas direkt här i", sa hon och pickade med pekfingret på displayen.

"Vad de hittar på." Mormor vände sig mot Micke. "Va? Är det inte fantastiskt? Vad de hittar på."

"Det är sant", höll Micke med om.

"Har du sett vilken gammal tant det är där i", sa hon och pekade med sitt krumma pekfinger mot mobilen samtidigt som hon skrattade sitt hesa skratt.

"Jag såg det. Men du ser ung ut för din ålder, inte en dag över hundra", sa Micke och såg road ut.

"Du säger det, du", sa mormor och vände sig mot Disa. "Vilken charmör han är, din man."

"Ja, han är väl det", sa Disa och log kärleksfullt mot Micke. Hon la tillbaka mobilen i framfickan.

Mormor bläddrade vidare i albumet som visade upp motiv från hennes ungdom. Små svartvita bilder med allt från strandliv till vardagsliv och ordentligt fastklistrade med någon vackert handskriven text i bläck under varje bild.

Mormor hade bläddrat igenom ett fotoalbum och började på nästa.

"Vi ska väl bege oss", sa Disa och började resa på sig. Hon la de bortpillade korten bland de övriga i kuvertet. Micke reste sig också. Mormor bläddrade snabbt förbi de sista sidorna i albumet, slog ihop det och la det överst på albumhögen.

"Och snart är det påsk också", sa mormor.

Pendeluret drog ett hest andetag och slog två klingande högljudda slag.

”Det är många dagar kvar till påsk”, sa mormor lite uppgivet som för sig själv. ”Många dagar att ta sig igenom och inte veta vad man ska företa sig. Men det blir säkert bra med den saken. Jag har i alla fall min tidning, och tv:n och fåglarna förstås.” Mormor tittade ut mot parkskogen genom vardagsrumsfönstret och på sin fågelholk som för tillfället stod öde. Inga fåglar syntes till. "Sidensvansarna kommer först till middagstid, de har sina bestämda mattider”, sa mormor.

Disa började plocka bland högen på micron som hade en förmåga att växa. Hon hittade ett tjockt medfaret kuvert och när hon öppnade det såg hon att det var fotona som hon hade fått av mormor. De skulle läggas in i arbetsrummet där hon förvarade alla album och lösa kort. Hon gick och satte sig i tygsoffan och bläddrade igenom fotografierna i olika format. Sist i kortbunten låg fotografiet på mormor och Margareta, som mormor hade beskrivit så noga. Disa synade kortet. Hon var glad över den detaljerade beskrivningen hon hade fått, annars hade hon nog bara bläddrat förbi det som ett svartvitt kort i mängden. Nu visste hon att ögonblicket som hade förevigats för åttio år sedan hade skett genom att mormor mörklagt rummet med ett skynke över fönstret. Disa visste till och med hur det hade luktat, rent och fint, nyskurat med tallsåpa. Mormor hade suttit där i det dragiga huset med en två år gammal dotter och inte vetat något om framtiden. Och ett ögonblick senare var livet förbi.

Disa la tillbaka korten i kuvertet.