Verkligheten var inte svartvit, inte ens för hundra år sen

Disa följde pendelns sekundlånga svängande fram och tillbaka när minutvisaren närmade sig heltimmesslaget och fastän hon med egna ögon såg att tiden tickade på som vanligt, så verkade den konstruerade enheten för tid inte fungera här hos mormor. Det kändes som att tiden stod stilla, eller åtminstone att sekunderna varade längre innanför mormors dörr än utanför. Tick… tack… tick… tack...

Tiden sackade, pendylen slog.

Fridfullt spred sig det ljudliga klingandet i rummet.

Mormor reste sig återigen med svårighet och vägrade låta Disa hjälpa till. Hon plockade fram kex och ostar, vindruvor och fruktsoda från kylskåpet. Hade Disa vetat om detta så skulle hon ha undvikit kakfatet. Det var nästan länsat. Bara två kakor och några smulor låg kvar. Mormor tog fram fina glas och vackert utsmyckade glasassietter från skänken i vardagsrummet och dukade fram dem på bordet tillsammans med en bit från hushållspappersrullen som hon vek diagonalt som en servett. "Så, nu får du ta."

"Hade jag vetat att du skulle plocka fram ännu mer godsaker, så hade jag inte tagit den där sista kakan" sa Disa och log svagt. Kakor-na, tänkte hon.

"Men lite kex och ost går väl alltid ner. Det är ju så gott", sa mormor med lysten blick.

"Ja, det ser verkligen gott ut. Jag tar ett kex med lite brie så får du fortsätta berätta." Disa sippade på kaffet och fortsatte att lyssna till mormors barndomsskildring.

”Livet var hårt”, sa mormor. ”Men det var mamma van vid. Redan vid nio års ålder kom hon som barnpiga åt sina kusiner. Hon fick gå i skolan där varannan dag. Sedan avlöste familjerna hon kom till varann. En familj Bergman i Åkersbro lät henne gå och läsa fram där för Prosten Lindén. Hon fick lära sig att sy hos fru Bergman som var sömmerska som yrke och samtidigt hjälpa till med allt arbete som förekom i ett hem. Hon tjänade tolv kronor i månaden. De hade även hand om telefonväxeln som mamma fick hjälpa till med. Det var arton abonnenter." Arton, tänkte Disa, bara arton abonnenter. Hon såg framför sig hur en telefonist kopplade fram folk så som hon hade sett i någon journalfilm i svartvitt på tv någon gång. Hon försökte föreställa sig samma scen med sin gammelmormor. Filmens förvrängda röst som låtit så artig, hurtig och korthuggen tänkte hon sig som sin egen gammelmormors troligtvis ganska normala röst. Och i färg, verkligheten var inte svartvit, inte ens för hundra år sen.

"Sen slutade hon där när hon gifte sig 1902." Mormor la ytterligare en sockerbit på tungan och avgav ett ganska högt sörplande ljud som påbörjades strax innan läpparna vidrörde kaffekoppen. Hon smackade nöjt när sockerbiten löste upp sig i munnen och fortsatte. "Mamma berättade att på bröllopsdagen skjutsade morfar dem med häst och vagn till prästen som vigde dem med två pigor som var anställda i prästgården som vittnen. Morfar gick in i Stenhagens affär och köpte lite kaffebullar med sig hem och bjöd på kaffe. När de sen bröt upp för att gå till sitt eget hem sa mormor till mamma 'Jag har inget att ge dig mer än Guds välsignelse kära barn och hoppas att du blir nöjd och lycklig med ditt äktenskap och glöm aldrig Gud i svåra stunder, för det är den enda du har att vända dig till när bekymmer kommer.' Det var min mormor och morfar på fotografiet som du fick förra gången du var här.” Mormor hade kommit med det svartvita fotografiet och frågat om det var något som Disa ville ha. Fotot var inmonterat bakom en tjock urfasad glasskiva och på baksidan hade en omständlig kopparställning snillrikt satts ihop och hakats på glaset. Fattigmanskonst.

”Kortet har jag ställt i vitrinskåpet där jag har prydnadssaker. Det har fått en hedersplats”, sa Disa.

”Jaha, står det där, i vitrinet?” sa mormor. Disa nickade. ”På hedersplatsen?” Disa nickade igen. ”Jaha”, sa mormor.

De satt tysta en liten stund. Disa drack lite kaffe och mormor åt på en kaka med sidan av löständerna, som inte alltid ville hålla sig på plats när hon använde framsidan av dem. Disa ville höra mer om mormors liv och frågade om hennes skolgång.

”Jag började skolan när jag var sex år och gick i sex år, måndag till lördag. Alla barnen skulle sitta två och två, pojke och flicka. Det var nog för att flickorna inte skulle sitta och fnittra tillsammans tror jag. Det var cirka fyra kilometer till skolan, som vi fick gå fram och tillbaka varje dag. Jag hade sällskap med två, tre andra flickor och mina bröder gick för sig. På vintern var det extra jobbigt att pulsa i snön hela den långa vägen, när det bara var hästplogat. När man kom fram var man alldeles blöt om fötterna. En gång fick jag höra att ’Lilla Gerda hade kommit fram, men de stora pojkarna hade minsann fått vända i snön’. Min lärarinna, fröken Johansson, var underbart snäll och det förekom ingen aga, men örfilar förstås.”

"Örfilar?" undrade Disa överraskat.

"Ja, örfilar, ja", sa mormor med övertydlig artikulation. Hon hade tolkat Disas förundrande fråga som att hon inte hade hört. Inte att det hade varit något konstigt med att det utdelades slag. "Senare när jag gick i klass fem eller sex i storskolan hos Nykvist var det en pojke som fick en örfil så att han slog huvudet ordentligt i bänklocket. Pojken hade öppnat bänklocket och Nykvist trodde nog att han fuskade eller något. Men annars förekom det ingen aga trots att det var tillåtet."

De drack ur det sista kaffet ur kopparna. Disa kände sig privilegierad att få vara den som fick lyssna på den här historien om svunnen tid. Tänk att hon kände en människa som var så gammal och kunde berätta om hur det faktiskt var att leva på den tiden. Disa spände öronen och ville insupa allt som mormor sa. Så här mycket hade hon aldrig lyckats få ur mormor tidigare.